Aftonbladet – 12 juni 1839, sida 3

sin respektabia figur, och sin milda stämma, var klippt och skuren att spela satan. Att partiet i allmänhet låg för högt för hans röst, och att, om det förr i verlden utdelats, Hr Fahlgren fått det, gjorde saken i synnerhet högst pikant. Vill ni vidare veta hur man sjunger en romans? Förr i varlden ansigs den böra sjungas enkelt, rent och okonsiladt, utan passion och utan skrik, samt uttrycka den milda, halft melankoliska, halft glada karakter den inhebär. Nu är detta helt annorlunda. För att nu åstadkomma effekt med en sådan, bör man göra rulader opp och ned, och i synnerhet med all kraft skrika ut de sista tonerna, om de nemligen äro höga. Vill ni veta hur resignationen och förtroendet till: himmelens beskydd uttalar sig? Dermed, att man skriker med full hals i stilen af hvad man förr ansåg uttrycka förtviflans ansträngning. Som hvar och en finner, är detta icke orätt af sångaren och sångerskorna. Lingt derifrån. De uttrycka tvertom karakteren af känslornas nuvarande stämning. Deltagandet och fromheten darra nu för tiden; mildheten och känslofuliheten skrika fram sin rörelse, och förtröstan till Gud låter som förtvillsn. Uppsättningen ver, likt allt annat, förträfflig. Förr i verlden kom ljuset från avant-scenen, nu båller man det i fonder och gör förgrunden . hvilket frambringar ett magiskt intryck. Afdekorationerna voro tvenne röda, nemligen Prinsessans rum och domkyrkan, der pelarena och marmorn i murarna voro. rödbruna. Besynnerligt nog att den kläparen Desprez aldrig måiade någon röd dekoration, ja, att naturen sjelf haft den näsvisheten, att aldrig göra något stående fö emål rödt. Jorden, bergen, gräset, träden, vattnet, himmelen, i alit har bon undvikit den röda färgen, såsom icke enlig med skönhetens reglor och endast användt den på mindre och rörliga föremål, på blommor, foglar, m. m. Mea hvad förstod Despreåz, ja, hvad förstår naturen sjelf, mot våra konstkännvare! Nu var prinsessan röd, hennes hofdamer och bonrdfolk voro röda, sjelfva pilgrimen Alice var röd, Robert var röd, Riddarena voro röda, tälten, stolarna och borden voro röda, hin håle varröd, som ban borde, och de röda drägterna gjorde en ypperlig effekt mot de röda väggarna. Pjesen speiar, som man sett, under djefvulens omedelbara beskydd, och när han sjelf framträder lifs lefvande, heldst som en filosoferande djefvul, hvilken reflekterar öfver menniskornas svaghet, och som en sentimental djefvul, hvilken talar om sitt eget asvega hjertax, hvem vill icke göra hans bekantskap? Men han sjelf, musiken, exekutionen, de röda färgerna, alltsammans skutle icke förmått? så stegra allmänhetens intresse och förvärfva stycket ett så glödande bifall, om direktionen bebandlat det som en vanlig pje:. Detta har hon Nik-G väl, med ganska rigtig beräkning, icke gjort. Tvertom har hon om detsamma utfärdat vidlyftiga pro-; klamationer, hvari hon förkunnar, att det skallj räcka i fem timmar, att dagkostnaderna äro utom ordentligt dryga, att priserne derföre måste förhöjas med 25 å 50 procent, att en serskild restauration är inrättad i Kongl. rummen — således en kunglig restauration, der det tillgår högst republi-; kanskt — och hvem kan motstå sådana retelser! I? anseende till de förböjda priserne har jeg hört några oförnöjda menniskor göra invändningar deremot. Jag har höjt dem säga, att då theatern bar ett anslag af Staten och Kongl. familjen om 50,000 R:dr, då den kostnadsfritt begagnar hela lokalen med dess materiell, då den, hvad som är vida mer än allt detta, åtnjuter ett monopolium på hufvudstadens nöjen, borde den åtminstone lemna sina varor till det en gång fixerade priset och ej godtyckligt föröka det. Dessa persaner ha anmärkt, att tbeatern förut gifvit nya och kostsamma pjeser, t. ex. Jessonda, som kostade 14,000 R:dr Bko, utan att priset derföre höjdes. De hafva vidare påstått, att dagkostnaden för detta stycke ej kan vara högre, utan sannolikt ringare, än för många andra större pjeser. Flitpenningarna måste för hufvudpersonerna ej öfverstiga 20 akter, då deremott. ex. i Don Juan äro 530 och i Trollflöjten 40. En del af abtörs-personalen sjunger väl i kören, men ännu fler deraf användas i Den föumma, utan prisför-Å höjning; komparserne, som i några pjeser äro ända till80 å 400 man, äro här endast 8. Ett enda changemang för öppen ridå förefaller, och detta på en tre kulissers theater, något som sker i alla pjeser och fordrar ingen förstärkning i machineri-arbetarnes antal, hveremot desse, t. ex. i Trollflöjten och Don Juan, der 4 å 3 förändringar ske i hvarje akt, gå till hundra man. Några serskilda utgif(er, såsom i Armäide för fyrverkeriet, fö efalla icke heller här o. s. v. De hafva likväl tydligen orätt. Ojnun a i suoi segreti sade Paganini, och hvarföre skulle icke den Kongl. Thester-direktionen äfven hafva sina? Skall hon icke få ta väl betalt för sin vara? Jo, skall hon så! Hon är väl icke monopoliserad för ro skull. För några år sedan, då theatern firade sin jubelfest, såg jag en prolog, hveri Brage, väckt ur hö gen, underrättades af en Frykdalsbonde, att man den dagen på theatern spelade Cora och Alonzo,i hvarefter gubben lade sig till hvila i högen igen.; Mången undrade då, hvarföre han icke gick på) spektaklet. Nu förstår jag likväl, att den gamlaj ekaldeguden fruktade, det man skulle öfvertala ho-k nom att stanna qvar. Han anade troligen, hvad; man längre fram skulle duka upp åt honom, buruj man skulle säga honom, att han aldrig förr hört sång, att han i hela Europa icke skulle få se och! böra något så förträfligt, att man till och med! skulle af honom begära högre inträdespriser, och derför ville den hedersmannen icke blottställa sig; an dennes neds!og åskan fyra serskildia gånger i grann-i Uddevalla den 7 Juni. Lördagen den it: konoet af Oristrums Gästeifvareså d. Tvenne slag