Aftonbladet – 12 juni 1839, sida 3

nom väckandet af de bättre känslorna i dess bröst, genom föreställningen af dess gerningars följder, af de härjade fältens anblick, de förbrända städernas, åce blodiga likens, sorgen, tårarna och förbannelserna på hans väg, hans egen ånger och samvetsagg, och slutligen låta, ej ett försummadt klocksleg, utan den fria viljan afgöra hans val, denna fria vilja, som allena kunnat föra honom till förderfyet, och som nu allena för honom i religionens och dygdens famn. Då hade ljusets andar verkligen segrat, men segrat på ett värdigt sätt, genom ljusets egen förmåga; de hade haft skäl att uppstämma triumfens sånger, och dessa hade slutat stycket på ett sätt, enligt med dess karakter. ÅAmnet, sålunda behandladt och i händerna på en Mozart eller Bethowen, skulle, om än någon anhängaremf den stränga klassiciteten deråt skakat på hufvudet, kunnat blifva af en helt annan kraft och betydelse, äfvensom det i uppsättningen hade kunnat ge anledning till ypperliga scenerier. Så talade min vän. Mannen är icke lått att tvista med, och jag gjorde derföre inga invändningar mot hans åsigt, som jag fann alldeles rasande och tidsvidriga, utan gick en sidovåg och sökte slå honom till jorden med en så kallad käringkrok, sägande: cJag är alldeles af brors tanka, men tillåt mig blott anmärka en sak. Till ett sådant arbete, som det bror föreslagit, hade likväl fordrats icke blott en författare, i stånd att se ämnet från en högre synpunkt, och en tonsättare, mäktig att göra sig förtrolig med hans uppfattning, utan äfven en publik, som velat hafva och senterat ett dylikt arbete. Jag vet icke om Scribe eller Delavigne varit skicklige härtill; än mindre vet jag om Meyerbeer varit det; men hvad jag vet är, att de allesammans gjort rätt i hvad de gjort. Kraft, konseqvens, energi i tankar och uttryck, äro bland dessa urmodiga och utdömda saker, som vår tids allmänhet icke vill böra talas om. Nu måste man vara mild och söt och känslofull. Känslorna utgjuta sig som en vårflod öfver berg och dalar. Icke blott romaneska symamseller och försmäktande sekreterare äro känslofulla; nej, kämpar, tyranner, eröfrare, vildar, alla ära det, och djefvulen sjelf, när han visar sig, måste så!edes vara känslofull, om har vill göra lycka. Dack bör det anmärkas, att känslorna, isynnerhet på teatern, icke yttra sig på förut brukligt sätt. Fordom hviskade man fram dem, lät en blick, en åtbörd, en omärklig modulation i rösten ge dem tillkänna; nu skriker man fram dem med verkligt berserkaraseri, så att de tränga åhörarne genom märg och ben, och han känner dem från hufvudet till fotabjälltet. Fordom var det en regel, som skådespelareu och sångaren aldrig ostraffad öfverträdde, att beherska sig, att spara sina mojenger, att rätta deras snvändande efter situationen och ro-. lens allmänna karakter, och man ville aldrig höra eller se, att den handlande personen hunnit til ytersta gränsen af sin förmåga, emedan sådant ailtid gjorde ett pinsamt intryck på åskådaren. Något skrik hördes aldrig på vår teater, hvarken fiån scenen eller salongen, och hvad man förebrådde Hr Lindström i dess yngre år, var just att han stundom med för mycken force gaf ut en eller annan bland sina högre toner. Nu mera har en annan estetik utbildat ett annat system. Åskådaren tål ej mer att skådespelaren står lat och overksam på teatern. Han måste vara i rörelse med armar och ben, och i synnerhet vill man se alt han bemödar sig. Han bör vara i ständiga konvulsioner, röstens sista resurser böra ouppbötligt anlitas och uttömmas; hvarje fiber i hens kropp måste vara spänd, hvarje åder nära att springa, ham bör, med ett ord, vara en riktig fullblodshäst, som med bängande tunga, löddrig bog och blödande sidor af ryttarens sporre rastlös jagas genom banar. Sådant smakar den konsterfarne kännaren och den efter hans föreskrift dömande åhöraren, och ju mer sångaren skriker för publiken, desto mer kan han räkna på, att denna betalar honom med samma mynt och skriker för horom igen. Det är ett utbyte af tjenster, som underhåller vänskapen och det goda förståndet — jag menar: mellan dem båda, icke just precist hvad man fordom menade med godt förstånd. — Detta börja äfven våra äldre artister mumera inse och lära hafva föresatt sig, att hädanefter vandra i ett nytt lefverne. När sålunda Bertram efter några stenbundna rulader, med våldsam ansträngnivg skriker fram ett par toner, hälsas till och med han med ap,lådissemanger: ehuru rollen spelas af en aktör, åt hvilken det eljest icke applåderas. Det är säledes odisputabelt, att Meyerbeer rätt förstått sin sak, likasom de båda författarne. Hvem skulle väl tackat dem någondera för ett arbete i gamla stilen? Hvem skulle velat stiga upp för en sådan text och en sådan musik, som It. ex. O.dip i Allen, än mindre att gå några steg derefter? Nej, hän har riktigt bedömt sin tid, och ingen industriman har ännu utfört en i sitt slag bättre beräknad spekulation. Åter en vunnen själ! den segern gör mig hedera, säger djefvulen här, sedan han förledt en fattig bonde. Hvad bör då icke M. kubna säga, han, som i ett enda ofantligt notvarp vunnit så många själar! Hvad utförandet beträffar, så skall jag icke ingå i någon detalj deraf, och behöfver det ej beller, då dess förträMighet är deciderad. Det erda jag vill nämnå om sättet huru man nu för tiden ir förträfflig, såsom en notis för den, hvilken önskar förvärfva. publikens bifall, är följande: Höga soner. äro i publikens smak, och om de ancifvas med full styrka, utan afseende på styckets keraker, strömmar dess förtjusning ut i fingrarna och de komma i rörelse. I fall chörer hota att gå sönder, upptages jemväl sådant ganska väl. Tvänne anmärkningar kan jag dock ej undgå att göra, den ena att publiken syntes icke fullt konseqvent, när len icke egnade något högljudt bifall åt Hr Habicht, ty han sjöng verkeligen en hög tenorstämma utan hvarken bröströst eller falsett; och hvem har mu för tiden rätt att fordra, det man skall aga öst för att sjunga? den andra Benmärkningen rör lirektionen, som icke placerat Mamsiel Widererg, Fru Enbom ), Herrar Lindström och Sällström oo kran Tas hada mamdg an lig Am mlasgs. fe Jan