Aftonbladet – 8 juni 1839, sida 3

na saga är ämne till pjesen. Robert har blifvit en utsväfvande sälle samt tillika en förträfflig, dygdig, ädelsinnad riddare, ty hyarföre skulle man icke nu för tiden kunna vara allt detta på en gång? Hans herr fader har gjort honom till det förra, hans moder till del sednare. Med tapperheten står det något tvetydigt till, ty, efter hyau han sjelf förmäler, blir han ofverallt slagen. Detta lärer imedlertid endast vara en vänltjenst af pappa, som vill göra sin son på allt sätt vanärad, olycklig, i egna och andras ögva förakulig, allt af faderskärlek, och som derföre lå er en af sina underordnade antaga skepnad af Gransdas prins, friare till Isabella, prinsessa af Sicilien och Kvberts älskarinna. Denne anländer till 5:cilies, åtföljd af en pråktig svit, alit af samma sleg, för att väcka Roberts svartsjuka och förleda boxsom tili några galenskaper. Det lyckas också, ty han blir åter slagen af sin rival, och är nu, i full förtvifian, färdig till allt. Tiden tyckes då hafva varit inne för hans hulde fader att förelägga honom det projekterade kontraktet med afgrunden till underskrift. Sådant gör han likväl icke, ehuru han sjelf just nyligen fätt sig föreskrifvet, all innan midnatt hafva affären uppgjord. I dess ställe skickar han honom att bryta en gren pä ett förfallet klosters ruiner, med hvilket allting säges bii möjligt, och som gifver riketom och odödlighet. Robert är härtill genast fårdig. Bertram (så heter bans vän och obekante fader) har likväl en annan rolighet i beredskap åt honom. Han uppväckher nemligen från de döda en hel hop nunnur, hvilka brutit sina klosterlöften, åläggande dem al förföra Robert att hemta grenen, hyva:till denne pemligen redau från första stunden var fulit deciderad. Hvyarföre pappa åt sin son tillställer detta dansnöje, hvartill tid och lokal äro ytterst lyckligt valda: midt i natten bland ruiner och grafvar, detta är Nnågut, som han kar sig sjelf förbehållet, och man bör icke söka intränga i afgrundens mysterier. Nog af, nunnorna vakna, dansa, dricka och spela tärnivg; Robert deltar än i spelet, och får än ett anfall af dygdefebern, hvarföre han misslynt vänader sig ifrån flickorna. Helena, deras föreståndarinna, som säges spela med behag och anständighet, lyckas dock att förföra Robert, som stjäl af henne en kyss, och derpå, såsom det heter i den tryckta pjesen, aberusad af kärlek, fattar telismanenp). 1 detsamma dånar åskan, furier uppstiga ur jorden och nunnorna bli åter spöken. Men hvad skulle Rubert med grenen? Jo, han infinner sig med deu midt i Isabellas hof, söfver henne och hela sällskapet, och ärnar nu bortföra henne. För att kunna göra detta med full framgång, väcker han först upp henne och låter beveka sig af hennes böper att få slippa. Dygdefebern griper honom änyo, han bryter sönder grenen, hofyet vaknar, han sjell gripes af vakten och föres i fängelse. I femte akwci synes Palermos domtäyrka. Hit skyndar Robert, nyss befciad af Bertram jemte deune. Fordom sades djefvulen icke gå i kyrkan, utan nöja sig med att ditsända sina ombud, men tiderna hafva förändrat sig. Detta gäller likväl blott om herren sjelf, ty hans utskickade, den föregifne prinsen Jaf Granada, med sin svit, vågar sig icke öfver kyrktröskeln. De voro således icke af den privilegierade djefvuisklassen; att Bertram hör till denna I sistnärsnda, synes tydligen deraf, att han bygg! poiten till sitt hemvist några alnar från ett kors, och att han från detta kors bortrycker en from pilpri, som omfattat det. Stunden är inne, då konltraktet måste underskrifvas, pappa rycker fram dermed och upptäcker sig för sin käre son, som han kallar själ af sin själ, och till hvilken han hafver ett godt bebag. Robert är färdig dertill, men en liten flicka, vid namn Alice, Roberts fostersyster, om hvilken jag förut igenting nämnt, men som har mycket att beställa i pjesen, inkommer nu med ett testamente från hans aflidna moder. Här stannar Robert i tvekan mellan de båda papperen; djefvulen, som låtit tiden gå sig ur händerna, förlorar fatalierna, ty klockan slår 42 och han måste hem till sit utan sin son, som stannar qvar på jorden och i stället anammas af tvenne prester hvilka föra honom till den knäböjande Isabella, oct stycket slutas med chor af både englar och men. niskor. Isabella, som gått miste om en man, läre: således förmå sig att dertill taga den panke spe laren, den slagne riddaren, den föraktade och bå nade djefvulssonen, och sålunda sjelf bli priset fö: hans bragder. (Forts. följer).