Aftonbladet – 8 juni 1839, sida 3

vågar jog således anhålla om en plats för några och eriarenhei. Uca denne iori. saraklieilrserar ; naturligtvis alla skrifter af motsatt tendens gåsom haltlösa i saka, såsom uilskna smädeskrit-, tera etc. Han proklamerar den största opar-; tiskhet och lugn; och det är sålunda givet, ! alt han icke ger namn af cwilskna smädarea åt andra än — — — sina motståndare. ANDRA TANKAR OM OPERAN RORERT AF NORMANDIE. Ena af Red:s vänner, som intresserar sig för teatern och de sköna konsterna, men som i afseende på den nya operan, Robert al No:mandie, i åtskilliga fall, efter hvad läsaren finner, är af olika tankar ihed Red. har redan för flera dagar sedan till Red. insändt en utförlig, men, i ett och annat, något ensidig kritik af denna opera, både till text och komposition. Den innehåller åtskilligt, som synes förtjena uppmärksamhet och inlöres derföre under reservation, att icke i det hela betraktas såsom Red:s eget omdöme. Till Redaktionen af Aftonbladet! Tit. har, i fråga om theatern, visat en så berömvärd liberalitet, att den uppmuntrat mig att taga densamma i anspråk. Jag var fordom en man af gamla tiden, men sedan tiden blifvit ny, kar jag också blifvit det. Jag är ofantligt förtju t med allt hvad som förtjuser pluraliteten. Likväl skrifver jag icke derom, och jag bade aldrig låtit det falla mig in, att sätta mina idcer på papperet, om jag icke härom dagen fått se, att Tit. af menniskokärlek emottar insända artiklar om theatern. Nå, tänkte jag, den som låter Herr Sijernströms beröm ljuda öfver all land för dess spel i Kabal och Kärlek, och som låter honom sättas öfver Fiu Hjortsberg, kan väl äfven af lika ädelmod tillåta, att jag expektorerar mig litet öfver Scribe och Delavigne samt Mejerbeer. Under denna förutsättning fragmentariska yttranden om Robert le Diable, på venska kallad Robirt af Normandie, en stor, åtminstone en lång opera, som räcker i 5 !, timme, hvaraf ungefär 3 V, belöpa sig på akterna och 2 på entreaklerna, enligt Salomos ordspråk: att allt hafver sin tid. Jag har således verkligen stått öfver dessa 5 , timmar. Jag skulle derunder haft mycket ledsamt, om jag icke haft mycket roligt. En person, som! icke sett någon opera på fyra eller fem och trettio; år och nu är på spektaklet, skulle hafva trott sig drömma eller vistas i en annan verld. Jag deremot, som blifvit småningom uppammad i modernitetens skola, visste skäligen hvar jag var hemma, tog med Demokritus mitt parti och hade, som sagdt är, mycket roligt. Emedan jag önskar min nästa så godt som mig sjelf, skrifver jag litet om hvad jag såg och hörde. Det blir naturligtvis intet före sök, att hvarken berömma, än mindre tadla, pjesens författare och kompositör. Jag skall icke säga, alt deras arbete är förträffligt, ty sådant är sagdt förut af kännare. Jag skall icke heller säga, att utförandet var förträffligt, ty sådant är också förut sagdt af kännare. Det enda jag begär är, alt enkelt och sanningsenligt få för några gamla bekanta i landsorten, som icke på många år varit i Stockholm, men till hvilka alla jag ej Linner skrifva, genom Tit. blad förtälja, huru man nu för tiden blir förträfflig som theaterförfattare, kompositör och artist. I fordna dagar trodde man, ait det fö höll sig något olika när man skref en talpjes eller en sångpjes, heldst en stor opera, och en vers att sägas eller en vers att sjungas. För talpjesen — någon gång äfven för den med tal och säng blandade — kunde ämnet vara mera intrassladt, intrigen mera svårlöst och katastrofen genom konstrikare kombinationer utvecklas. I operan deremot måste hän delsen vara ytterst enkel, ingen invecklad intrig förefalla, och de handlande personernas känslor och lidelser målas såsom utgående från, icke allenast bestämda karakterer, utan från förut allmänt bekanta händelser och förhällanden. Likaledes kunde den vers, som var bestämd att talas, innehålla mera komplikerade meningar, berättelser, skildringar och tankan kunde genomlöpa flera rader. I den lyriska åter, måste tankan vara lika enkel som uttrycket och, om man så får säga, hvarje vers vara ett för sig bestående helt, likväl samfäldt bildande en harmoni, som ej kan beskrifvas, för hvilken inga reglor kunna göras, men som naturen ensam lär både att bilda och fatta. Jag har derföre hört sägss, att Kraus, när han skulie skrifva musiken till Gustaf III:s begrafaing, förebrått Leopold att han ej kunde göra lyriska verser, utin hänvisat honom till Bellman, som ett mönster i detta fall. Nu är allt sådant annorlunda. Man skrifver sångpjeser med intrasslade intriger, hvilka åskådaren ald:ig kan fatta från scenen, som han knapt förstår när han läser pjesen och som ban just derföre så mycket mer beundrar. Likaledes gör man lyriska verser med punkt midt i raden och meningen genomgående sju eller åtta rader. Jag anför det första af detta slag, som faller mig i minnet och hvilket lyder sålunda: aDen Hjeltes blick, som segrens ljungeld gömmer, Af sorgen skyms — Hans ädle Son Sin sällhet och sin fadersglädje glömmer Och gåfvan utaf dessa hiralens lån, I hvilkas sköte, fjerran stormens dån, En nyfödd Engel, Skandiens framtid, drömmer.a m. m. Med sådana arbeten går man numera till odödligheten, åtminstone till en fåtölj i Svenska Akademien och pris i en eller annan tidning. Pjesen Robert är en modern pjes och således 0lik hvad man i fordna dar begärde af en opera. En gammal Fransysk saga berättar, att djefvulen, under en riddares skepnad, förfört en ung och skön fröken, med hvilken han fick en son. I dennason a mr En I Lam fin 03 att han ef lutter faderskär