Aftonbladet – 8 juni 1839, sida 2

patien för Asien har födt henne; och skyddet mot henne söker man i en ökad sympali för Asien. Man bjelper till att för tärka Asien, för att få efter godtycke förfara i Europa. Och sedan bomma styrelsernas försvarare och säga: det kan icke hjelpas; Ryssland måste sgra, måste utvidga sig, måste inhräkta allt, som ligger det belägligt. Men, hvars är felet, om detta måste skall via en sanning? Det är frågan, det och intet annat. Fulken fråga sig: har då Europa aldrig heft i sin makt att bringa Ryssland i det läge, att det icke mer (åtminstere på sckler) kunnat hota på detta sätt? Har Europa baft det i sina Länder och likväl släppt tullälet? Dessa frågor äro vitala och kunna icle afvisas. Åtskilligt heskedligt folk tycker, att det är obeskedligt ztt upprifva gamla sår — tycker, alt dessa efterräkningar må då en gång i Guds namn vara slut. Men det är, som Hamlet säger, en orimighet att begära förlåtelse för brottet, under det man fortfar att njuta dess frukter. Om icke de framfarna förseelserna erkännas, finnes ingen bättring och ingen säkerhet mot recidiver. I den klart insedda sanningen i afseende på det fran.farna ligger den enda tryggheten för en framtid. Det första och vigtigaste i läkekonsten är att förstå det ondas natur och rot, så att man icke hurerar helt annat, än hvad patienten lider utaf. Redan mycket vore vunnet, om det lyckades att någo lunda tysta åtskilliga munnar, som ropa på ett orulighetsbegär, en inneboende vanart hos folken, såsom grund till ett ondt, hvilket i sjelfva verket måste sökas annorstädes. Naturligtvis skulle äfven Hr Wixqvist instämma i den jargonen, att Ryssland slutligen måste underlägga sig Finlsnd, emedan det måste utvidga sig, så länge ännu anaturiigare, gränser finnas bakom det, som redan är slutadt af den stora horden. Vi tro oss hafva visat, att Buttniska viken visst icke är den naturligaste af alla gränser; och snart skall väl en ny Winqvist uppspira, som bevisar, att Ryssland icke har sin riktigt natuiliga gräns förr, än det beherrskar Nordsjökusten. Detta har verkligen mera liklighet för sig. Men — ännu en ging — hvar ligger grunden till detta måste? Ait Ryssland vil utvidga sig i oändlighet, derom är ingen fråga; det ligger i hord-naturen, och denna natur bar uppenbarat sig äfven bos de Europeiska folken i fordaa dogar, allt som de varit närmare vandringstiden. Men det skedde på ett helt ar.nat sält, hvarom duck nu icke är tillfälle till vidlyftigare undersöknirgar. Ad denna crift får nu göra sig gällande hos Åsiaterne, detär dock frågan; och när var det som Europa så tillstälde? — Vi frukta, at förf. tagit verknin: en af den stora verldshändelsen såsom ursäkt för samma händelse; att han förklarar orsaken till dess inträffande just ur ett förhållande, som är frambragt genom intriffandet. Hundrade gånger är anmärkt, att furstarne icke hatade Napoleon derföre, att han var en despot (ehuru detta förebars), utan derföre, att han icke var en legitim despot, att hans makt bärledde sig frår en foulksvilja, ehuru oformligt den än kan hafva varit uttryckt. Härtill kom, alt han, till slut åtminstone, förrådde, det han begrep, af hvad stam han var, och hvad som gjordes hans stam behof. De sndie despoterne hade, efter många misslyckade försök att på det gamla viset skydda sin gudomliga rätt,, funnit, det de behöfde ett yltre stöd mot den öfverhand tagande frihetsandan; och de hade tillika insett, att Napoleon, eiler rättare det folk, med hvilket han heriskade, icke i längden företedde någon säker stödjepunkt mot deras folks anspråk. En viljelös, af godtycket blindt ledd, snart sagdt mekanisk kraft behöfdes, för att lita på i den kritiska belägenbeien; och silunla fick Ryssland, det hittills förbisedda Ryssland, sin äfvavägande betydelse. Det visste att begagna henne; och stiftelsen af Heliga Allianceu var grundläggandet af Rysslands supremati, just icke uttryckligen den materiella, men så mycket säkrare den moraliska: de politiska grundsatser, med hvilka det är allt, och utan hvilka det är intet, oaktadt hela sitt ofantliga område och de derpå glest spridda s. k, själar.s Uten tvifvel funnos då diplomater, som insågo den sanna betydelsen af hvad som gjordes; men fruktan för och förbittringen mot alla libera ider var så stor, att möjligheten af den Lå reaktionen (partielt ver den redan på len försökt) måste köpas til hvar som hälst. Det var icke Napoleons som skulle störtas; det var ett annat, som : hans symboliserades, ehuru i praxis för ögonblicket undanträngdt eller förfalskadt: folkens. Och något annat säkert medel fans icke än att i den europeiska, af en ny tid mer eller mindre smittade folkstammens argelögenheter inhlanda, ja, göra öfvervägande, ett element, som man dittills bållit främmande och länge hoppades kunna hilia främmande för dess andelisa stäfvande Rraduid Kacaecekerna och Bacch