Aftonbladet – 8 juni 1839, sida 2

BOKHANDELS-BULLETIN. Om Sverge och Finland, jemfördt med Sverge och Norge, samt åe orsaker, som från oss afsöndrat det förra och med oss förenat det sedaare landet, af P. O. Winqvist. Andra artikeln. Ingen förtänker Hr W., om han icke har fattat den fråga, som Europa nu i nära ett halft sekel haft att lösa, och för hvars skull de sista decenniernas händelser blifvit hvad de äro. Denna fråga löses icke utan strid, och striden slutas icke utan blod, oerhördt mycket blod, nöd och lidande; och lyckligt ändock, om frigan blifver löst på lång tid! Folken kunna icke bestämdt reda för sig, hvad som qväljer dem; men de känna det. Endast den mera bevandrade i häfderna vet, hvarom frågan bandlar. : Den är nemlgen ingenting mer och ingenting mindre än denna: Stali den kaukasiska menniskostammen, som så länge bebott Europa, ollat och bliat de öfiisa verldsdelarna — skail denna stam, under hvilken ensam den sanna civilisationen och friheten uppstått och förmodigen kan uppstå — tillintetgöras, kufvas slier ur Europa undanträngas af en stam, som eldig ul civilisstionen tillegnat sig annat än ytan? Skall den i så minga sekler hämmade vandringen åt vester åter begynna och vår stam gå under här, qvarlefvande endast i de kolunier, som den redan utsändt deråt? Skall dena bel och hållen flytta undan? eller skall den amealgameras med de påträngande och ingå i en ny ras, hvars skaplynne och öden ingen kan beräkna? Skall detia allt ske, innan den civilisation, hvarom vi först nu begynt få en aning, ännu hunnit utveckla sig och bära frukt? Denna är vir tids stora fråga i yttre politik; alla andra äro små, ligsa blott på ytan, vidröra blott bisaker och tillfälligheter. Kanske har Hegel rätt, då ban antager, att framtiden möjligen hörer de stsvonska folken till. Men imediertid mi ingen undra, om den hittills i Europa, herrskande rasen försöker det yttersta, innan han faller. Ölet har kanske cömt henne ati falla och derill valt det medlet att ge henne styrande, som i sin bliadhet misskänna hennås byståmmelse och tro sin sak tryggad eudast genom en yllre säkerhetshake. Det är sannerligen hemskt att tänka ut denna tanke; men han tränger sig ovillkorligen på sinnet, så snart man vill skåda något djupare in i menniskoödena än till dagens händelser. Sårad herrsklystnad har förre en gång förrådt land och folk åt påträngande barbarer och nöjt sig med att af dem såsom lön cmottaga rättigheten att aallenaw beherrska sina anförvandter. Sinnen fiunas, som äro så organiserade, att de icke sky en öppen afgrund, blott de kunna med sig rycka dem, som motarbeta deras nycker och passioner:. Den gäsning, den harm, som uppenbarade g hos folken under den franska suprematien, grep icke hälften så djupt, som den nu rådande. De hände, att de änduck kämpade inom sin ras, att de hade att göra med sina vederlikar, om än desse för ögonblicket ville förtrycka. Nu deremot känna de, all striden gäller verldsdel mot verldsdel, Europa mot Asien, ett bildaidt och bildligt menniskoslägte mot barbariets princip. Vestern vrider sig och våndas i en kamp, som ser ut att vara — och som närmast verkligen är — mellan folk och deras styrande om prerogativer och lagar, men som i det hela uppkomihit deraf, att de styrande iuta åt öster. Anledningen till oron heter republik, heler radikalism, heter hundrade saker; men hun är antipati faot Asien, eller rättare antipati mut de stysandes sympati för Asien. Ar det verkligen er a Frankrike biter? b jor på personlig fået? bojor på naturliga rältighoter, på fritetenhatt använda sina krafter till egen förkofran? VV Vill man vara ärlig, måste man i det hela nekande besvara dess: frågor. De bojor, som till en del blifvit pålagde, den ängslan, hvårmed den befintliga friheiens hegagnande sesfaf vederbörande, den otålighet, hvarmed äfven ett mindre tvång fördrages, allt detta inre onda har sin rot uti iagenting annat, än olikheten mellan de styrandes och de styrdas yttre sympatier. Restaurationen förkastades för denna olikhets skuld; och då det, som sattes i stället för restaurationen, snart visade sig hafva i fullt målt samma sympatier, då uppbi. pssade det bedragna hoppets harm och framstod i mingshanda former, fast grunden var densamma. år ransmännen hoppades att gå främst i vesterks stora kamp mot östern. Hade den nya styrelse, de i detta ändamål gåfvo sig, uppfyllt delta hopp, hade hon blott sisat, att hon allvarligt ville det, att hon riktigt och genast uppfattade sin sändning, så hade den inre harmonien ick? blifvit bruten och ändock föga behöfts att vädja till vapnen. Men a unna Ila citarklt