Aftonbladet – 8 juni 1839, sida 2

SEP MV lilgvil, HUT TAURUS SMI TSA dela vi följande: Insurgenterne hade tydligen räknat på linietrupperna och trodde, alt några detachementer af dessa skulle öfvergå till dem, hvarföre de också ropade till dem: skjutlen i luften! satte sina mössor på gevären och talade fredens ord. Trupperne förblefvo likväl allvarsamma och bibeböllo disciplinen; men det torde ej vara rådligt, att ofta föra dem i fretelse genom deras uppställande mot folket, emedan äfven ofEcerare, till och med af de högre graderna, yttrade sig med djup missbelåtenhet och ledsnad öfver dessa uppträden. Må man skicka mig mot fienden, men icke imot mina bröder; huru skat detta slutas? 0. is. v. är det allmänna talet inom all: resewener. — Då den bekante professor Brechet i Hötel-Dieu skulle, omgifven af läkare, företaga en blesserads amputation, nalkades denne sistnämnde en instruktionsdomare, för att med honom börja en ransakning. Häröfver yttrade alla de närvarande den omisskänneligaste förtrytelse. Domaren frågade en af de närmast stående efter hans namn. Min herreq, svarade denne, jag heter läkare. Här finnas inga andra än läkare uch sjuke. Vi äro här okunnige om politiken och tjena endast mensklighetens sak. Undersökningsdomaren blef häraf förvirrad och aflägsnade sig, utan att verkställa sitt uppdrag. Brechet förklarade, att uppträidet gjort ett sådant intryck på patienten, att operationen måst uppskjutas till aftonen. I allmänhet har denna brådska, detta åsidousättande af alla mensklighetens konsiderationer, hvarmed man söker utpressa bekännelser, äfven af de sårade och dö:nde, giort en ganska ofördelaktig sensation. Seden den 435 VendeImiairec, säger en berömd läkare, har jag varit hospitalskirurg, men aldrig har jag sett, hvarken under republiken, kejsardömet eiler restaurationen, att det segrande partiet, elter ett kufvadt uppror, ställt de sårade under ransakning; aldrig hafva autoriteterna tänkt på att ställa de olycklige inför en krigsrätt, hvilka iumgällt sin förseelse genom sår, genom lifsifara och stympade lemmar. Juli-regeringen, som för sju år sedan ville, enligt ett edikt af år 4666, tvinga läkarna att förråda de sårade, som anförtrott sig åt dem, synes ännu icke ihafva återkommit från samma principer af stränghet mot allt, som röjer den ringaste skymt af deltagande för insurgenterna. Detta är icke det enda fall, hvari hon synes helt och hållet hafva glömt sitt ursprung. Som en liten kuriositet förtjenar anmärkas, ihvad tidningen Europe berättar, att hofvet skulle hafva spekulation på alt presentera hertigen af Nemours såsom kandidat till danska itbronen, hvilken man synes tro sakna andra aspiranter, sedan en af de med kongliga huset beslägtade prinsar, som troddes hafva någon futsigt dertill, antagit katolska läraa och ett par andra ingått mesallianser, hvilka utesluta dem från thronföljden. Hertigen säges i detta fall vara benägen att bli protestant. Förmoduligen är detta en af de många sagor, hvarmed je legitimistiska bladen stundom roa sin puiblik, för att gifva hopp om den förhatliga orHleanska dynastiens försvagande och aflägsnandec. Caroline Bonapartes död. Uti tidningen Courrier Francais läses i anledning af denna furstinnas dödsfall följande intressanta artikel. aDöden bortrycker hastigt återstoden af den stora familj, som regerat öfver Frankrike och en stor del åf det öfriga Europa, knappt har kardinalen Fesch (Napoleons morbror nedstigit i grafven, förrän man underrättar att Napoleons andra öfverlefvande syster f. d. Drottningen af Neapel, jemväl Fbortgått. Caroline Bonaparte, enka efter Murat, sedermera grefvinna af Linona, afted i Florens den 48 Maj: hon var född den 26 Mars 41782, således 157 år gammal. 1 Ibland de qvinnor, hvilka ödet framdragit ur en obemärkt ställning, för att framställa dem såsom sett skådespel för verlden, var Ex-drottningen af Neepel en af de få, hvi!kas personer motsvarat höjjden af den roll, de voro kailade att utföra. Hon jutvecklade på thronen lysande egenskaper, och förjde under konungens flera gånger inträffade frånvaro för krigens skull styrelsen med utmärkelse. Hon dvar begåfvad med ett skarjsinnigt förständ, ett snabbt omdöme, en fast vilja, lifvad af begäret att uträtta det goda, och med en beslutsamhet, som förstod att sätta det i verket. Hon hade derjemte för koBsterna en upplyst smak, som hedrar suveränerna. Det ögonblick, då hon fö!l från thronen, var det -ärofullaste i hennes lefnad, ty det är endast visheten i de åtgårder, bon vidtog under denna katastrof, som man har att tillskrifva, att Neapel icke blef ett rof för de oberäkneliga olyckorna af en tygelös folkhors yra. Undergifven och utan saknad vid förlusten af en krona, kunde hen deremot icke glömma smärtan af sin mans tragiska slut. I den fristad, Österrike hade lemnat henne, egnade hon :sig helt och hållet åt sina fyra barns uppfostran, Hennes uppförande i denna ställning visade ännu en upphöjd själ och känslor, fulla af värdighet. Hon rättfärdigade äfven då den stora tanke, som hennes bror hade om henne. Hon dukade under för samma sjukdom som hen nes bror: kräfta i magen. Hon dog i armarna på sin bror, prinsen af Montfort, förre konungen af