Aftonbladet – 7 juni 1839, sida 2

PEHR HENRIK LING. Kort Karakteristik af hans arbeten. (Slut fr. Onsdagsbl.) Lings tanke för lifstiden var, att i ett enda jätteverk förena, bearbeta och till ett organiskt helt sammangjuta allt, hvad de nordiska sagorna berätta om Åsarnes bosättning i Skandinavien, grupperadt kring Sigge Fridulfsson (Oden), den störste hjelten bland dem alla. Föreställer man sig detta såsom taflan af det svenska samhällets grundläggning och, vidare fortsatt, såsom ett skilderi af dess utbildning genom tidehvarfven, så blefve ett sådant poem för oss hvad Firdusis Shahnameh är för Persien; och vår själ kan, i fosterländsk mening, ej förtjusas af någon större poetisk tanke. Vår half-ö har i otaliga händelser, förenade kring Oden, Ynglingarne, tusen furstar och riddare såsom medelpunkter, en äfventyr-krets af alldeles eget skrot och korn, men i sitt slag underbarare än både Amadis-sagan i Gallien, Esplandianoch Lisuart-sagan i Grekland, Arthur-sagan i England, Roland-sagan (Carl den store och hans kämpar, Haimons söner, wm. 11.) i Frankrike, Thidrik af Berns saga, romancerna om Cid i Spanien, o. s. v. Den högnordiska eller Skandiska dikten har, både till väsende och skepnad, föga tycke af alla de uppräknade gauliska, grekiska, brittiska, fransyska och spanska. Den är på en gång mera rik, heroisk, förvånande, varm, melankolisk, mörk, och ändock tillika — genom den högst märkvärdiga förmedlingen af en kontrast, som tyckes oupplöslig — ljus och lycksalig. Den är i visst afseende hårdare och mera grotesk än den söderländska och orientaliska dikten, men också i annat fall mycket finare, sedligare i hög stil, innerligare, smidigare och fantastiskt mjukare. När man nu påminner sig, att den skandiska (svensk-norsk-danska) sagukretsen icke blott omfattar sin första medelpunkt, kultens hufvudtempel i Upsala, och sitt egentliga hemland, Upp-Sverige, utan, genom berättelsen om oräkneliga vikingafärder, kolonisationer och segertåg, tillika omsluter Frankrike (der våra fäder genom Rolf (Raoul, Rou) i Normandie skapade ett eget välde, som snart bestämde sjelfva Frankernas politiska öde), England (som genom Norrmanden Wilhelm blef snart sagdt ett nordiskt rike), Neapel och Sieilien (der också genom Norrmanden Roger ett långvarigt välde stiftades), Ryssland (som genom Rurikska furstehusets ätteläggar i Novgorod, Pskow och Kiew utgjorde en kedja af svenska riken, ända intill Tartarernes inbrott, och sedermera den riktning, som Ivan Wasiliewitsch saf sakerna i detta land); så måste vi erkänna, tt intet europeiskt folk bar ett wvidsträcktare ält för möjligheten till romantisk behandling af sin folkpoesi. Våra sagor och nationalberätvelser, ifall de tänkas gjutna till en helhet, till ett enda poetiskt stycke, skulle icke kunna emnföras med något annat, utom oss, än med let firdusiska Schahnameh, som vi eu gång örut nämnt; likväl deri olikt, att detta periska skaldeverk helt och hillet går på vers, varigenom det låter något enformigt, äfvensom let saknar Nordens lust för lek och skalkaktigvet. Våra sagor och sånger, ända från urminnes id, räcka i sitt skämt Orlando Furioso och )on Quixote handen, likasom de till alfvar och omantiskt tycke synas försystrade med allt et skönaste och djupaste i Forntid och Meeltid. Vi våga påstå, att Ling har anat detta, ch att han velat någonting ditåt. Han har