Aftonbladet – 7 juni 1839, sida 2

kyrkan och ljudets olika framträngande till ho nom, hvilket är en olägenhet, som åtföljer denn. lokal, när den icke är uppfylld af folk. Del mäktiga fugan erbjöd väl några svarigheter första inledningen, men hvilka snart besegrades och hon, liksom det hela, af det koiossala ver ket, gick sedan förträllligt. Om de herrlig körerna i Messias behölver ingenting säga: mer än att exekutionen svarade mot kompo sitionen. Att uppträda efter en sådan rese, är verk ligen äfventyrligt för en menniska med vanlig: proportioner. Den unge tunsättaren Felix Men. delsohn Bartholdy visade sig likväl icke ovärdig att ställas vid des sida med sa nedstämda anspråk, man bör äga på en dylik plats. Ians oratorium Paulus, röjer verkligen en fläkt al Händels anda, eburu det här klädt sig i en mera modern form, hvilket redan de första takterna röja. Att försöka tälla ett omdöme öfver ett sådant verk, eiter att blott hafva hört det en enda gång, och utan att ens dertill känna programmet — hvilket mången skulie önskat, att det varit att tillgå — vore blott att visa, att man ej har något omdöme. Hvad man likväl ej kunde undgå att finna, var, att det röjer en ädel, högstämd ovch storartad karakter, en stil, föga lik nutidens kompositioner och derföre sa mycket mera att värdera. Ouverluren ullryckte väl någonting skakadt och passioneradt, som ej väl syntes öfverensstämma med lynnet af ett oratorium; men om afsigten var, som vi förmoda, att måla Sauls känslostrid och hans omvändelse från förföljaren Saulus till Evangeliii nitiske predikant, Paulus, var målningen förträfflig och sålunda på sitt ställe. Bland körerna anslogo oss i synnerhet tvenne, den första och en lofsång i andra afdelningen; men ingen af dem, lika litet som solosakerna, förnekade den upphöjda och värdiga ton, som genomgår det hela. Bland solosakerna var Pauli bön i sista afdelningen, sjunsen af Hr Hofpredikanten Fröst, i både kompusition och utförande ett af de herrligaste stycken vi någonsin hört. Att inlata oss i vidare detaljer, hafva vi redan förut nämnt, att vi skulle anse olämpligt. Vi tro oss icke förnärma grannlagenheten, lå vi uttrycka vär och säkert hvarje åhörares örbindelse för det utmärkte nöje, det talangulla sällskapets aktningsvärda bemödande tillskyndade publiken och serdeles för solosångarres. Sådana röster, som Frsherrinnan Riddertolpes, Mamsell Sprinchorns, Herrar Frösts, Lychous och Rydqvists, äro bland dessa artitiska sällsyntheter, som det är rart att träffa land virtuoser af yrket, och som man ännu nindre kan vänta att finna bland dilettanter. Att vi serskildt deribland fästa oss vid Mamell Sprinchoius sköna och voluminösa stämma, len mest klangrika och fylliga, som finnes här Stockholm, samt hennes rena och flärdfria öredrag, sker icke, för att upphöja henne öfrer de andra, men för det hon är den minst ffentligt börda, den, hvars bekantskap allmäneten minst haft tillfälle att göra och som bon öljaktligen mest lärer önska att få förnya. — ————