Aftonbladet – 6 juni 1839, sida 2

DN IUGEv all CH Sagan Individualltlet, som Hr Grefve Löwenhielms; den blandning af aristokratiska vanor och intryck ifrån ungdomen, med en viss menniskoälskande välmening (ty det är vår fullkomliga öfvertygelse, att äfven det myckna pryglandet och sperrningarna äro föreslagna i en religiöst välmenande afsigt), samt Idertill det egna slags naivetet och bonhommie, som tillhöra honom. Men de delar af förslaget, vi här ofvan vidrört, ehuru vidunderliga de mest om Hr Grefve Löwenhbielms oförmåga såsom lagstiftare; ty det kan vara möjligt att ) misstaga sig om detaljer i ett förslag, hvars grund ; ändå kan vara god och riktig. Men i samma brochyr finnas andra saker, hvilka svärja mot de allraförsta allmänna reglorna för sammansättningen af en styrelse, sådan man tänkt sig Iden såsom ändamålsenlig, allt sedan begreppen om stat oca samhälle började att af tänkarne uppställas på någon förnuftig grund, och med hemtade stöd af bistoria och erfarenhet. För att nexal. bilda kommunalstyrelsen, hvilken naturligtvis är det största af de problemer, förf. TT haft att lösa, har Grefve L. åt den s. k. sockenstyrelsen gifvit attributioner, som i flera fall göra en och samma personal ej blott till beIskattande, lagstiftande och förvaltande myndigE må synas, äro likväl icke det, som vitnar het, uten ock på en gång till åklagare, domare och verkställare af straff öfver den menighet, som står under dess lydnad. Det är, med ett ord, den fullkomligaste despoti, som man ännu hos någon auktoritet sett på en hand, och en sådan, att den knappt lärer kunna träffas hos någon rysk embetsmyndighet. Likväl är, såsom alla veta, den första regeln för bildandet af en styrelse, hvars ändamål är, icke blott den styrandes makt, utan de styrdas välfärd och tryggandet af deras rättigheter, att maktutöfningar af olika slog så litet som möjligt förenas i samma hand, emedan de då aldrig kunna undgå att missbrukas. Så har man äfven gått tillväga i Amerika, der, enligt Tocquevilles intyg, styrkan af institutionerna och säkerheten mot maktinkräktningar ligger, icke deruti, att de styrandes verksamhet är bunden och inskränkt af hinder för maktens utöfning inom dess begränsning, ty det är den icke, utan deruti, att de olika slagen af makt äro så mycket som möjligt fördelade. Härom har man äfven hos oss länge varit ense för vissa fall. Hverföre anses det till exempel nödigt, att domaremakten och styj relsemakten icke finnas i samma händer? Icke derföre, att man just icke kunde tänka sig I konseljens ledamöter såsom lagfarne, utan emedan man kommit öfverens om, att för mycken makt derigenom skulle läggas i samma auktoritets händer. Och hvad är det, som oftast öfverklagas i vår styrelses organisation? Att den, genom sin befogenhet att ensam besluta öfver den ekonomiska lagstiftningen, ingriper uti de enskilda näringarna på ett sätt, som orsakat en kastning 1 ekonomiska författningar, hvartill man icke kan söka ett motstycke i något annat land än Turkiet, och som hindrat uppkomsten af en större och mäktigare industri. Nu frågas med skäl: Kan det vara först nu, som en man, hvilken i snart tvenne tiotal år varit ledamot af konseljen, blifvit så bortvillad i sina statsmannaideer? . Bevisar icke det nyssnämnda exemplet fastmera ovedersägligt, att han aldrig haft reda på de första elementerna i statsvetenskapen, hvilka dock för en ledamot af Konungens Statsråd tyckas vara nödvändiga att känna. Detta leder oss till den andra delen af undersökningen. Om det ej gerna är tänkbart, att en person kan i 48 till 20 år deltaga i rådplägningar med andra inom ett rum, utan att desse, om de äro vuxne sitt kall, måste innan kort komma under fund med den förres oförmåga, i fall han icke är det (nemligen sitt kall vuxen), och om detta förhållande måste lämpas äfven på Grefve Löwenhielm och hans herrar kolleger, så kunna icke mer än tvenne si.:tföljder dragas häraf: antingen att de öfrige Hrr Stetsråderne långt för detta förgäfves sökt upplysa hans begrepp och gifva honom redigare ider, eller — att de sjelfva icke hafva några att meddela. Vi vilje icke fälla ett bestämdt omdöme, hvilketdera förklaringssättet bör antagas såsom det rättaste, utan öfverlemna sannolikheterna till. läsarens eget urskiljande.