Aftonbladet – 5 juni 1839, sida 2

epurattons-a0nda DERYNLE Hora Sig fallande: eno som understod sig att gilla de kätterska läror, som uppenbarade sig i klandret öfver styrelseåtgärder, ja, ens att i vanliga lifvet samqväma med kättarne, kunde vara säker att blifva, hvad man kallar, illa anskrifven och att aldrig få påräkna gunst eller befordran. Den första egenskapen hos den, som sökte embete, blef att hafva gjort sig känd såsom blind anhängare af den gamla ,allena,-prirZzipen och att fördöma en sådan tydning af grundlagen, som innebure den ett konstitutionelt statsskick. Afsigten med dessa epurationer kunde ingen annan vara, än att få en uppsättning af embetsmän, som var fullkomligt följaktig. Endast från dem eller genom dem skulle opinioner sedan tillvägabringas; och hvarje jäfvande af dessa officiella eller officielt åstadkomna omdömen hette, inför den utomordentliga ömialighet, som då rådde, endast ett omstörtningsbegär. Man gjorde allt sitt till, för att splittra nationen i två fiendtliga läger: och så kastade sig regeringen hufvudstupa och offentligen in i det ena, sökte der sitt enda stöd och behandlade det andra såsom uppenbara fiender, hvilka borde bekrigas med alla vapen. Det skarpaste och tillika förhatligaste af dessa vapen bestod i domstolarnas organisation. Äfven vid domare-sysslors tillsättande hade politiska tänkesätt blifvit en vigtig befordringsgrund. Man äger icke antaga, det någon domare dömt mot sitt samvete; men den öfvertygelsen är oförgriplig, att rättvisans källa är förgiftad, om domarekorpsen organiseras efter politiska parti-åsigter, om man anser sig äfven på domstolarna böra sätta verktyg. Inga orena bevekelsegrunder behöfva derföre antagas; vederbörandes öfvertygelse kan hafva varit, att de bordf så handla, som de handlat. För mångens inbillning sväfva fantomer, som drifva honom till handlingar, dem han i bättre ögonblick skulle ogilla. Bland dessa fantomer framstår främst denna bäfvan för jakobinism och förstöringsbegär, som en del personer tro sig se i den närvarande tidens alla andeliga sträfvanden. Sjelfve Napoleon var besatt af denna oförnuftiga bäfvan. Då han återkommit år 1815 och tågade ut mot de allierade, hade han icke hälften så mycken fruktan för deras våld och bot, för deras intriger med Foucheer och Talleyrander, eller för de emigrerade prester och aristokrater, dem han sjelf åter hjelpt till välde, som för frihetens vänner. De, som sökte bereda landet några garantier mot hans militär-despotism, de voro i hans ögon jakobiner, och dem fruktade han mera än den oförsonliga fursteoch aristokrat-ligan. Då han afgick till armten före Waterlco-slaget var han isynnerhet ängslig för de ,jakobiner, som han I lemnade efter sig i Paris, (hvarmed han menade den konstitutionella frihetens vänner i kamrarna, hvilka då visst icke innehöllo något betydande element af republikaner); och när slaget var förloradt, försummade han allt, uraktlät samla och leda de ännu formidabla spillrorna af armeen, bortslöddrade, med ett ord, allt, endast för att bufvudstupa skynda till Paris och hålla i tygel sin inbillnings plågoandar, jakobinerna., Samma sjukdom, samma misstag om tidens tendens har allt sedan sväfvat för de styrande i Europa. Äfven der deras bättre natur visat dem den rätta vägen, hafva de, af lutter bäfvan, valt den sämre och följt styrelsegrundsatser, hvilkas orättvisa och skadlighet de sjelfva insett. Sålunda hafva de möjligen på ett och annat ställe återkallat till lif elementer, som verkligen voro döda. I Polens resning emot ett laglöst förtryck och för en laglig frihet sågo de endast jakobinism. och behandlade det lofliga sjelfständighetsbegäret såsom frukten af en utländsk jakobinsk propagandas intrig. Samma förskräckelse-feber har bemäktigat sig de makthafvande i små och stora, i despotiska och lagbundna samhällen; och de bafva trott hvarje åtgärd mot det onda sättfärdigad afnöden. Staternas naturliga intressen, folkens anspråk på rättvisa och lättnad i sina bördor — allt bar behandlats såsom varande ef underordnad vigt emot det stora intresset: striden med en inbillad jakobinism. Folken bafva imedlertid aldrig förmått sig att tro på denna jakobinism; och derföre hafva de mäktigas farhågor aldrig kunnat i folkens ögon rättfärdiga de bandlingar, som varit fruktan al jakobin-febern. Folken hafva der