Aftonbladet – 5 juni 1839, sida 1

huruvida rullorna å manskapet äro fullständiga. Afsigten härmed synes tillika, att döma af en artikel i dagens Allehanda, vara att tillvägabringa någon förändring i borgerskapets militära organisation. Der förekommer nemligen följande strof: vÄfven vore det önskligt, om vid en sådan mönstring fråga väcktes, angående en ändamålsenligare organisation af ifrågavarande korpser, och inrättandet af ett Beväringsgardep, hvari — märk väl — hvari. alla hufvudstadens invånare inom en viss ålder skulle vara skyldige, att vid utomordentliga tillfällen deltaga, och hvarigenom statens och hufvudstadens onera af en dyrlegd och till antalet öf,verflödig garnison småningom kunde till en ej pobetydlig del försvinna.n I anledning häraf torde böra nämnas, att äfven detta blads Redaktion underhand fått någon underrättelse om; den anbefallda : civilmönstringen (hvarföre det egentligen kallas givilmönstring känna viicke), och att en person, som var intresserad för saken, önskade inhemta Red. tanka, huruvida binder kunde anses möta för en reorganisation af borgerskapets militär uti tjenstbart skick. Vår tanka var då och är ännu, att sådan saken förekommer vid första påseendet, synes det vara ett ämne, hvaröfver det tillbör borgerskapet sjelf, att hvar och en för sig afsluta; samt att, om författningarna angående horgerskapets militärkorpser ännu skola anses i full kraft, så kan det väl icke heller skada, att deuna korps öfvar sig. Imedlertid synes det nu: af artikeln i Allehanda, som om meningen vore att tillvägabringa en vida större utsträckning af denna organisation, genom det ifrågasatta Beväringsgardet., Detta är, som man ser, en alldeles ny fråga. Man finner till en början, att det uppgifna ändamålet dermed, nemligen att genom en sådan utsträckning af hufvudstadens invånares egen militärtjenstgöring I småningom få garnisonen minskad, är ganska godt, men huruvida det låter sig verkställas, blir kanske en serskild fråga. Förbehållas inga garantier i detta hänseende, innan den nyz inrättningen sker, så är det icke omöjligt, att den föreslagna nya konskripstionskyldigheten endast blefve ett extra onus, och hufvudstaden i alla fall Goge utbetala sina 70 å 80,00 riksdaler i inqvarterings-penningar, såsom hittills. Utan att förkasta ideen, synes det derföre löna mödan, att väl och noga öfverväga saken innan något beslut fattas, och detta så mycket hellre, som ett sådant åtagande i alla fall endast kan blifva frivilligt och personligt, så länge icke någon dylik lag gäller för hela riket. Vi meddela här de vid norska Storthingets afskedsuppvaktning hos H. M. Konungen i Christiania den 28 Maj vexlade tal. Storthingets dåvarande President, Herr Prosten Riddervold, yttrade: Nådigste Konung! . Efter att hafva glädt Norska folket med hära ett balft års vistande inom Norges gränser, kallas Eders Maj:t nu tillbaka till brödrariket, för att fortfarande verka till de två förenade rikenas välgång. Så länge såg ännu aldrig norska folket, efte: sin återvunna sjelfständigbet, landets Konung ibland sig; men det är icke så mycket detta, som gör Eders Maj:ts vistande bland oss så märkligt, som icke mer den omtanka och den kraft, hvarmed Eders Maj:t uppfattat landets angelägenheter; den diupa rättskänsla, som uttalat sig i dessas regierande, den faderliga ömhet, hvarmed Eders Maj:t sökt att lätta nöden, der den visat sig, och att förekomma den, der den befarades: det är dessa upphöjda egenskaper, det norska folket redan länge erkänt hos Eders Maj:t, men som det under Eders Maj:ts vistelse här sett liksom närmare under siwa öron utvecklas, hvilka gjort denna härvaro så kär och micnesrik för oss. Norges nu församlade representanter inställa sig derföre nu inför Eders Mai:t, för att i der folks namn. som utvalt dem, frambära dess innetligaste tacksägelse för de förnyade bevis det emottagit på Eders Moaj:ts i riga bemödande att främja dess väl. Härtill våga vi i denna afskedsstund i underdånigbet foga uttrycket af vår erkänsla för den nåd och välvilja, hvyarmed Eders Maj:t gått Storthinget till mötes. Hvad Eders Maj:t i den nu försvunna tid varit för Norge, skall ingen skilsmessa ur minnet utplåna; det skall förvaras i tacksam hågkomst intill de sednaste slägten. Den lön, hvarpå Edets Maj.t sätter högsta pris, den tillhör Eders Maj:l redan till fullo, nemligen ett trofast och tillgifvet folks uppriktiga kärlek. Det är denna känsla, somm också i denna stund fyller våra hjertan med den önskan, att Herran måtte välsigna Eders Maj:ts dagar, låta dem blifva ännu många och ljufva, samt hålla sin