Aftonbladet – 4 juni 1839, sida 3

Öfversättning. Första gången uppförd Måndagen den 3 Juni. Den kungliga teatern har, genom en henne egen skickelse, upptagit de flesta af Scribes och hans bolagsmäns små lappris-pjeser, men uteslutit just dem, hvari han sjelfständig framträder, och hvarigenom han konstituerat sig till en utmärkt författare och till sin tids ohestridligt förnämste teaterskribent. Vi pröfva icke orsaken härtill; vi glädja oss endast åt, alt hans bättre stycken kunnat få en tullflyktsort på Djurgården. Han ser ej det stora i händelserna oca menniskonaturen — och det måste erkännas, att detta också ganska sällan finnes att se — men ban ser mycket smått och godt hos dem, jemte mycket smått och dåligt, och har kanhända genom detta sednares täta öfverensstämmelse med verkligheten hindrats från att upptäcka det ädla och gedigna. Man måste dock alltid erkänna, att en gilven tanka, en moralisk id är till grund för hans stycken; och att någon sanning alltid igenfinnes i denna tanka. Om han också icke är af det högsta slaget, ej idealiserad och tämligen blottad på poesi, så är. det dock någonting redbart i dess prosa, som man nödgas erkänna, äfven fast man bekligar att så är. Den romaneska kärleken, det idylliska svärmeriet, demagogiens teori, folkelementets förträfflighet, mycket af detta, hvarpå vår tid utan pröfning trott eller tror, har han sökt afkläda den skimrande ytan och ironiskt (framstält i en nakenhet, hvars vackra sida han just icke bemödat sig att framhålla. I det man medger, att äfven en annan och bättre sida hos dem kan uppletas, måste kran dock erkänna, att den Scribeska ej får förhises af den, som vill undgå att bedragas, och mången oförvillad blick inom de verkliga förhållandernas krets har: kanske blifvit ledd och riktad af Scribes penna. I närvarande stycke har Scribe vwelat skildra ärelystnadens och maktens retelse, ej blott på den, som smakat dess berusande dryck, utan äfven på den, hvars törstiga läpp sträckes åt dess bägare, och som tror, att den möjligen kan komma i beröring dermed. Det är icke den löjliga och smutsiga sidan af hoflifvet han velat skildra; det är väldets, maktbegärets inflytande på den menskliga svagheten, således det jemförelsevis bästa och förlåtligaste af hoflifvet. Han synes ej tro, att dess frestelse är möjlig att motstå, att ens ålderdomen och filosofien skydda deremot. Kanske har han rätt, åtminstone ganska ofta. Till ram för sin tafla har han valt en stor statsman med ett något tvetydigt rykte, men som man ej kan förneka politiskt snille, talanger och fosterlandskärlek, ingen Oxenstjerna, men också ingen Dubois, en man som, man väl kan tilltro brinvande ärelust, intrigsinne och stundom liknöjdhet för medlen, men äfven högsinthet, ädelmod och välvilja, der de icke motverkade hans planer, en man, sådan ham behöfde, med ett ord den ryktbare Robert Walpole. Han har visat honom vid slutet af sin bana, af åren uppmanad att nedstiga derifrån, af sin vän och läkare ännu mer, men sf den inre böjelsen tvingad att qvarstanna, hatande hvad han nyss älskat, om det står honom i vägen, färdig att uppoffra en medtäflare om makten, för hvilken ban skulle gifvit sin egendom och silt lif, innan ban blef dess rival, äfvensom sedan han upphört att vara det, smickrande, krossande eller köpande, när hans planer så fordrade, vänskapsfull, pålitlig och menniskoälskande när de icke hindrades deraf. Det mås!e medges, att en statsman kunnat tecknas vida sämre och ändå icke förnärma sanningen. Alla de öfriga personerna gruppera sig om denna hufvudfigur, och dst finnes ingen enda af dem öfverllödig, ingen, som ej ingriper i händelserna, ingen, som icke har sin nödvändiga plats, sin andel i utvecklingen. Vi skola icke meddela en öfversigt af innebållet, hvilken skuile bli ganska viclyfug, emedan stycket är innehållsrikt, och det tillika skulle minska intresset hos åsködaren. Pjesen är ej så qvick och lillig som Strozzi och Martino, men kanbända sannare och onekligen en af de hästa komedier, som skrifvits på 4900-talet. Det enda mindre tillfredsställarde deri, emedan det är det miost tydliga, är den unga Cecile Sunderlands förhållande till konungen, om hvilken man ej rätt vet, antingen hon är hans älskariona eller icke är det. Sådant kunde visgerligen när som helst annars vara likgilugt att