Aftonbladet – 3 juni 1839, sida 2

nn Men vi sågo äfven, att ehuru Patronatet innefattade ett välde, genom val delegeradt på patronen ifrån sjelfva de subjekter, öfver hvilka han sedan ägde att utöfva detta välde, och såunda vore att kalla fritt; så följde dock icke deraf, att det i alla möjliga menskliga angeläsenheter tarfvades. Samhället kan tänkas stå så lågt i bildning, att dess flesta medlemmar behöfva vårdas i allt deras åtbärande genom ett klientel, som sträcker sig till smått och stort: men det kan också, åtminstone under en längre framskriden epok, halva förkoirat sitt medborgeliga vett derhän, att menniskorna temligen kunna sköta sig sjelfva, utan att patroner måste leda dem i hvarje handvändning. — När man befinner sig uti eu sådan tid, och likväl fortfar att vilja bibehålla gamla observanser, som, om de icke alltid direkt skada, dock numera tjena till intet rcagn; eller om man ilfänas att införa nya sådana af lika liten angelägenhet, så är man bemfalien under olyckan att genom Ordningar stifta oordningar. I hvarje saks eget väsende innebor ofelbart en regel, som för den sakens välgång oumgängligen fordrar att följas. Detta bestämmer och omfattar den sanna och nödvändiga ordningen för den saken. Hvad derutöfver regleras, är naturvidrigt, och som sådant bestämdt skadligt; eller, i lindrigaste fall, onödigt, och som sådant åtminstone menligt genom tidsödande bråk; i begge händelserna medför denna öfverlopps-reglering vådor, olyckor och oordningar af oräkneliga slag, emedan det ligger i hvarje saks natur att blifva förvänd, när den förvänder; och menniskorna retas att komma in på mångfaldiga afvägar, då de icke få gå den väg, som deras skapare för dem utstakat. Erdast när de afvika från denna väg, böra de rättas. All ordning, som icke nöjes härmed, öfverstiger sjelf det skickligas gräns och verkar oordning. Den europeiska lagstiftningen, vår inberäknad, inaehåller bela massor af lagbud, som sjelfva äro källorna till de brott, hvilkas beifrande och afstraffande de röra. Man tyeker likväl, att brottet borde förutgå. Men det vissa är, att tusende, ja millioner förseelser och oordningar icke skulle tilldraga sig, om icke orimliga eller onödiga Ordningara vore. Man frågar med skäl, hvartill lagar skola vara, om ej till mensklighetens gagn? Vi torde träffa en och annan inbiten sofist, som har djerfheten att härpå svara JNej, förmälande, det lagarne icke äro till för mensklighetens väl, utan för det ev:ga rättas skull. Nåväl! månne man då iche misstagit sig i sitt system om det eviga rättax, i fall man sätter det i strid mot menskJighetens sanna väl? (ty vi tala aldrig om ett annat väl, än det sanna: icke om hvarje evdaimonistisk och egoistisk önskan, som någon enskild här och der kan nära 1 sitt bröst). Vi tro sannerligen, att så visst som Gud måste vara barmonisk inum sitt eget väsende, och icke kan handla emot sig sjelf, å kan han icke å ena sidan hafva nedlagt oafvisliga och sanna kraf i menniskan, stridande emot hvad han å andra sidan utstakat såsom evigt rätt. Fiat justitia el pereal mundus kan föijaktligen ej innefatta någon sund mening, under annat vilkor, än att ordet mundus (serlden) då snses liktydigt med det onda. Men om denna fras tages, såsom man vanligen gör, för fot justitia et pereat homo, så innebåller den en ren galenskap. Likväl är det ögonskenligt, att en stor mängd kriminallagar, polisförfattningar, till och med korrektionella stadgar, men i synnerhet förderfvande straff, grunda sig på systemet om menniskors undergång för det Rättas skull. Det skulle blifva svårt nog att uppfinna något orättare, än detta rätta. Om sådana uselheter blott stannade inom ett antal grubblande juristers eller s. k. filosofers hjernor, så förijenade de intet vidare, än det större eller mindre åtlöje, som åtföljer hvarje sjukt system. Men när de, såsom skett och sker, utgå till verk och gerning, kränkande och förvridande menviskorna i oräkneliga afseenden, då öfvergå dessa lagligheter, till rena infamier; och vi spå den tid snart vara i annalkande, då thy värr den verkligen goda lagen och sanna rättvisan öfverändakastas och trampas under fötterna af en mensklighet, som genom falska ordningar och chimerisk rättvisa blifvit så väldförd och misshandlad, att den ej längre utbärdar, utan sliter sönder al!a band för de nedriga och orätta bandens skull. Vi kommo nävot länere än vårt ämnes öf