Aftonbladet – 3 juni 1839, sida 1

UTRIKES. FRANKRIKE. Det lärer icke hafva undfallit någoa uppmärksam betraktare af tidens händelser, att de iatriger, som i Frankrike nästan oupphörligt bedrifvas, till vinnande af portföljer eller af pluralitet inom kammaren, och den statskonst, som styrelsen följt alltsedan Juli-revolutionen, för ingen del står i öfverensstämmelse med den storartade karakter, som utmärkte denna revolution, och i allmänhet hela den Fransyska statshvälfningen, alltifrån dess början. Denna åsigt delas i följande intressanta kurrespoudensartikel från Paris af den 48 Maj till Leipziger Aligemeine Zeitung: aKonungen, Kamrarna, National-gardet och Valmännen utgöra det konstituerade, det officiella Frankrike. Utom dessa finnes likväl ännu en talrik klass af det Fransyska samhället: folkets ofantliga pluralitet, som ligger utom det officiellas krets och ej representeras bvarken inom kammaren, inom national-gardet eller af pressen. Det är således ganska naturligt, att man ofta och nästan alltid förbiser denna folkmassa, det icke konstituerade, det icke-officiella Frankrike, och så snart det någorstädes visar sig verksamt, råkar i förundran, och intel vet hvad man skall tänka eller säga. Och likväl är detta element af det Fransyska foiklifvet det betydningsfullaste bland alla, ty det är just det, som år 4789 bestormade Bastiljen, år 47953 lånade skräckregeringen sin arm och besegrade fienden vid gränsen, det, genom hvars frånvaro eller likgiltighet under kejsaredömets sista tider restaurationen blef möjlig, och som slutligen genomkämpade Juli-1evolutionen samt gjurde henne till hvad hon slutligen blef: en revolution. Sedan Julidagarna var det detta element, som i Paris, Lyon och Rouen framkaliade de många upproren och för några dagar sedan yttrade det äter några lifstecken. Jag tror således, att det förtjenade något afseende och har ofta förundrat mig öfver, att man för en minister-intrig, ett presidentseller sekreterare-val inom kammaren, för ett par ärelystna personers ingenting betydande fåfänga, för några dagfrågor, som håna vår tids stora betydelse, ständigt glömde det element, hvarpå statsskeppet fiyter omkring, som på hafvet, och slungas mot närmaste klippa, så snart stormen sätter dess vågor:i rörelse; och just för det man ej kände dei haf, hvarpå man seglade, ville man, likt barnen, eller likt !olken, så länvge de lefde i barndomstillståndet, tillvita stormien något spöke ciler troll, och spejade öfverallt, till dess man trodde sig hafva hittat: på den häxmästare, som framkallat stormen. Alla de uppresningar, som förefallit sedan 4850, och alle: de processer, hvartlill de gåfvo anledning, äro så lika hvarandra, att men endast behöfver ändra ställenas och personernas namn, och ofta icke ens dessa, för att taga den ena för den andra. ÖOfyerallt är det den arbetavde klassen, som lemnar soldaterna, men litteratörerre, de lårde, advokaterne och läkarne, som lemna anförarne. I Lyon uttalade de förstnämnde högt nog den anledning, som förde dem till striden. i det de skrefvo på sina fanor: cVivre en travaillant, ou mourir en combattant! Jag skulle likväl oändligen misstaga mig om pluraliteten af anförarne, de hemliga sällskapernar chefer, som föranleda dessa strider, icke. bära detta stridsrop i hjertat, lika så väl som arbetarne. Samhältet, sådant, som det i Frankrike är organiseradt, förmår icke, åtminstone icke i de större städerna, att försäkra mängden af arbetare om deras nödtorftiga uppehälle. och att det äger en stor mängd unga, raska, bildade och verksamhetslystnsa män, som det ej kan sysselsätta, vet hela verlden. Arbetare och bildade personer, kämpande mot nöd och elände, beröfvade hvarje förhoppning, äro reten till de ständigt förnyade uppresningarne mot de bestående institutionerna. Detta förklarar imed