Aftonbladet – 1 juni 1839, sida 2

och denna, IruKtad Vil, al just Nvad Dan SvYRtttdIc kringgå med den myckna hjertnupenheten. Den, rättvisa, folket behöfver uch fordrar, är ofta nog ; rättvisa mol del store. Låt folket se, alt de, som från morgon till qväll göra anspråk på vördnad och fördelar, under rop om sitt cansvariga kall, verkligen måste ansvara; att sträng: räfst anställes med dem, så snart de vanvårdat folkets angelägenheter eller bortslöddrat dess egendom; att konsideratiorer och relationer och anseende till person ingenting förmå mot lagen; och folket skall då få verklig vördnad för de; uppsatte. Om deremot i hvarje vrå af de offentliga bestyren visar sig en lust att öfver-! skyla, att sopa igen spåren, att skydda dumi: heten eller vårdslosheten, under det den enskilde, mannen af folket, strängt nemsökes för hvarje förj seelse; om nationen får vänja sig vid den tankan, att hvarje åtal emot de uppsatte eiler gynnade redan är på förhand afgjordt, och således anse det såsom ett futtigt barnspektakel, hvaraf intet resultat kan väntas; om hon insuper den tron, att lagen blott är gjord mo ide små, — då måste inträffa, hvad man öfverklagar: bitterhet, förföljelse mot hvarje funktionär, hvarje förnäm, som förgår sig. Folket, som ser, att lagen och dess tillsatte varI dare icke visa någon harm mot den brottslige, finner sig föranlåtet att visa den sjelf. En soldat, en bätsman, som förlorat en krono persedel, värd kanske 24 sk., får utan allshöns skonsamhet sina prygel. Tänkom oss nu en befälhafvare, genom hvars vardslöshet hundratusentals riksdalers värde af nationens egen-: idom går förloradt,. han frikännes, ja, uppmunitras, befordras. Ponera den händelsen, att en Jenskild mans kommissionär, som icke kan re-! idogöra för allt hvad han emottagit, kastas genast i fängelse, kanske belägges med handkiåfvar; men statens kommissionär, som ferskinPgrat eller genom vanvardnad låtit förskingra shundratusentals af nationens medel, skyddas; och detta just af dem, i hvilkas händer folket ;lemnat en dyrt besvuren pligt att se till, det rätt måtte ske, rätt utan mannamån eler anÄseende till personen. Om i något samhälle ilistandet skulle blifva dylikt (och möjligheten bar erfarenheten mångenstädes visat), skulle 1 1 ( f L j man väl der förvånas och harmas öfver en Ckänsla af bitterhet, som bemäktigade sig sinInena? Man skulle väl kalla yttringarna af denna känsla för låg ilska, afund, rabulisteri, orolighetsanda? Man skulle vål aldrig falla på fden tanken, att man sjelf hade någon andel i :idess framkallande, utan skrifva detta helt och ihållet på kitsliga och egennyttiga demagogers fräkning? Man inbillar sig naturligtvis, att foliket sjelft ingen ting ser, ingen ting jemnförer, Koch att det tåligt skulle låta sig allt behaga, E om icke uppviglare, funnes? Desse äro icke fattrid af sjelfva folket; och detta är det förlöskräckligaste! De äro ju ofta sjelfve af bättre ifolk och förråda således sin egen kast och dess interessen! Af någon oegennyttig rättskänsla, af verklig ömhet för folket handla de Fnaturligtvis aldrig; så mycket vet man, ty man låkänner sig sjelf. Och till deras vederläggning behöfves icke mer än att idkeligen upprepa detta. Aldra minst erkännes, att denna lagens imedgörlighet, denna rättvisa efter omståndigheterna är någon verklig sjukdom i samhället. Den är nödvändig, för att hålia packet i styr) ?1 Till detta ändamål finnes dock icke mer än ett osvikeligt medel. Strätgheten förbittrar väl folkets sinnen; men hon bringar dem dock sällan till farliga ytterligheter, om hon är o;partisk, allmän, drabbar hög och låg lika. ifivarföre ser man understundom folket ömka brottslingar, ja, taga parti för dem? Det kommer visst icke af sympathi för brottet, af brist på naturlig afsky derför, rättskänslan är men jniskap medfödd och förvillas aldrig, om icke felaktiga inrättningar, felaktigt hanmdhafvande af samhällets lagar förstör eller missriktar benne. Det är just samma rättskänsla, som förer lfolket till att förfölja den högt uppsatte broötts-lingen och taga parti för Gen obetydlige brottslingen. Inga konstiga medel, inga käppar, in?ga banvdklåfvar förmå ur folkets sinnen utruts iden tanken: antingen böra alla bebanalas lika skonsamt eller ella tika strängt. Så länge den fysiska styrkan räcker till, kan man väl tvin ga denna tanke; men man förstör derigenom ,allt samhälles rätta gruod: förtroendet til lagarna, öfvertygelsen om deras ofelbara tillämp RE ET ESA —— OO 7 KR ning mot hög och låg, rik och fattig, väl anI skrifven och illa anskrifven. Ser folket, att de . tillämpas under sin bestämda lydelse mot den ene, i samina stund då de tillämpas öfeer mot den andre, då är folkets tro på rättstill r stånd bruten, och styrkans regering har inträd: -) h-ilken räcker endast till dess medvetandet a styrka gjur! sig gällande på ott onnat höll. Oct 3 gedan mean lyckats förstöra vilkoret för all samhälle och åtgärderna bunnit bära sin ound: Fvikliga frukt, då står man förvånad och handfallen och läser anatbemer öfver oroliga buf vena och ,demacager ln