TEATERN. Fru Erilksons recett i Lördags erbjöd spektakelvännen en ganska interessant afton. Det var icke utan nöje men efter många års frånvaro återsåg en gammal bekant: Vestindiefararen elter äygdens belöning. Detta stycke är väl pu mera i en nog gammalmodig sul, och dislogerna innefatta mest allmänna och stundom något långtrådiga morelsentenser i den Kotzebueska genrer; men det har likväl några interessanta situationer genom den i handlingen framställda cch ofta ur det slimänna hfvet besannade läran, att ädelmod och hjelpsamhet för den lidande menskligheten icke sällan lättare tröff.s hos den mindre bemedlade, än hos den rike. Amnet är nemligen 1 korthet, alt en man, som för många år sedan rest från Stockholm till Vestindien och der samlat en ofantlig förmögenhet, men bytt om namn och derföre hemma ansetts för död, nu återvänder till fäderneslandet cch, emedan han är barnlös och kan borlgifva sitt goda till bvem han vill, besluter att pröfva siva närmaste slägtingar. Han begifver sig derföre, klädd i en grof ruck, först till en kusin, bankiren Wexelhauscn, som för ett lysande hus, men blir af honom, ech i synnerhet af hans fåfänga och högfärdiga fru, högst kallt emottagen och afvisad. Bankiren har också en syster, en ung enka, som är fattig, och som der rika !öprmansfamiljen derföre ej will kännas vid, hvarföre hon bor långt bort på malmen, der hon försörjer sina tvärne barn med handarbete. Här blir den til utseendet fattige Vesiindiefararen bemött med största ömbet, och den urga frun delar med sig åt honom af sin ringa sparpenning. Följden hbäraf är, att han gör henne till sin universalarfvinge, och Wexeilausens, som ett ögonblick för sent genom en mäklare underrättas, att den tiggande slägtirger, som gick ut ifrån dem ohulpen, i sjelfva verket är en millionär, hafva den förödmjukelsen att härigenom se alitsammans gå sig ur händerna. Hr Öfverdirektören Åbergson hade, såsom en serskild artighet åt recett-tagerskan, för denna afton vppträdti hufvudrolien, den han cockså utförde med denna finess och väl beräknade studicm af korsten, som en längre tid gjorde honom till den dramatiska scenens förste skådespelare. Endast rösten tycktes Jå de år, som han varit frånvarande, hafva blifvit svagare. Hr