Hase förklaranderne, som till besvarande upptagit mitt yttrande öfver deras deduktions-sätt i första förklaringen, icke råkat förbigå de i slutpåståendet anförda grunder för samma yttrande, torde måhända hela mödan med omskrifning al 4777 års påbud i enlighet med och jemväl emot aoriginaloprotokollet kunnat besparas. Det så mycket framhålina talesättet, att hemställnings-åtgärdn lijgeri helt och hållet utom rätteyången, hade förlorat heJa sin vig:, ty det borde icke vara svårt att finna det omedeibara sammanhsnazet emellan denna åtgärd och domsto!ens lagenliza rättighet att börja eiler fortsätta sin verksamhet. Emot förklarandernes ovanliga lagtolknings-method framstälier sig i öfrigt den enkla erinran, att 4777 års Kongl. Bref är origina!, lisaså väl som RådsProtokol:et, och att de! förra, men ickz d t sednare, är till Domsto!ar-å pes iakttagande och efterlefaad utfärdadt och kungjordt. Då man ou mera synes hafva öfvergifvit hop-å pet att, på formodad identitet uti begreppen benådning och abolitiom såtan den här är i fråga, fo:tfarand? grunda bevis, att den sednare ej skulle innefatia en rättegångsförmån, är å min sida dervid intet alt anmärka. Men då mig tillvites, att hafva lemnat förklarandeine asnledning ech stöd för den mindre lyckliga jemförelsen aemellan b-nåd-tE ning och sakons nedläjganden; bör jag i detta hän-kf seende erkänra rigligbeten 8f den gjorda citationen. Uti anmä kn ngs-memorialet yttras: att abo-å litions-rättigheten vore cjemfö lig med den Eder Kongs! Maj:t i ellmänhet tillkommande rött art göra nåd, men af ännu större infl;telse än dennax. Man har dock råkat glimma hvad slutpåståendet? härom icnebhåller, nemligen att abolition har likhet med berådring; byarefte: skijaktigheterna dem emellan äf.en uppräknas. Att Läruti skulle finnas motsägelse, föl mig i sanning icke in, och hvar-E uti den skulle bestå, upplys.s icke heler. Det är nu lätt att bedöma, huruvida jag, såsom det uppgifves, i slutpåståendet aförkastat, hvad jag i för-? sta Memorisalat anfört. Med fortsättande och vid utveckling af den i första Förklaringen gjorda anmärkning, att hemställningsåtgärden ej kunde medföra fördel för denk anklagade, utan tvertom, då han vo:e oskyldig, verka motsatsen och hindra honom att söka upp-å rättelse, hvaraf ytterligare sku!le bekräftas, att berörde åtgärd ej vore att anse såsom en rättegångs-4 förmån, beskrifves uti sednare förklaringen, hvar uti lidsndet egentligen skulle bestå. Den anklaga-E des ställning skulle nemligen blifva försämrad ge-t nom det stöd, åklagaren förmenas bemta från E. K. M:s i förväg tillkännagifna åsikt af målets beskaffenhet, liksom uppehåll vållades, hvilket vorek särdeles kännbart för den anklagade, om han blifvit häktad. ; Då man, för att visa ocnvändbarheten a? 4777 års Kongl. B:ef i Tryckfrihetsmål, uti första för-f klaringsskiiftcn, yttrar, att i sådant mål den till talade icke bör kunna i häkte inmanas i cnnat fall, eller förr än då nämnden, efter ransak-8 ningens slut, förklarat honom för skyldig, var det oväntadt att här få 8: ctt helt och hållet motsatt skäl begagnadt, för ett bevisa alldeles samma påstående. Så väl denne, gom öfriga ofvsnberörde anmä:k-4 ringar, röra icke tillämpningen, utan gälla såsomk inkzst mot rättvisan och billigheten af 4777 års påbud. Härom har jag redan, beträffonde anmärk-å ningen om hinder, emot uprprättelses sökande för oriktig sngifvelse, i slutpäståendet erinrat, ehuruf sådant kommit att i sednare underd. förklaring fö:bises. Skulle ifrågavarande stadgande xerkligt vara så orä!tvist och skadligt, som nu vill göras troligt, kunde möjligen deref hemtas anledning att föres!ä des: uppbäfvande i laga ordning, men intill des det!a skett, lärer uraktlåtenbet, att detsam-5 ma iakttaga, blifva något vensklig. — Vidtagande af den föreslagna utvägen att låta frågan, om un derdånig anmälan bör ske eller ej, i hvarje serskildt fall bero af den anklagades egen bärem tillkär ngifna öfvertigelsen, sines imedlertid betänk-6 lig, efter som . anmälan ej sker endast för hanst skull, utan ochså för att sätta E. K. M. i tillfälle att bedöma, om sakens utförande må vara i poliliskt hänseende nyftist eller ei, semt på det, att Bomstolen må vinna den nådiga auktorisation,å hvarförutan målets slut!iga handläggning ej lagli-Å gen kan äga rum. Jag har icke sökt undgå eller kringgå,, lika som jag ej förbigått någon enda omständighet, ramställd såsom ägande förment vigt för försvaret uti denna sak. Att jag deremet hvarken förut in-5 åvit mig eller nu kommer att ingå i kasuistiskaå indersökningar om supponerande rättsfall, helt och ållet främmande för ämnet, torde finnis lätt för-E larligt för en hvar, som ekänrer regeln, ett i ätltegångsskrifter, icke bör inblandas hvad till sa-Å en ej kö er. Det är ej s:åt att uppställa så kalade Cesus, mer eller mindre svåra att lösa. Til ednare klassen är den i betge förklaringarne åbe-E opace att hänfö a. Men hvilken gagnande slutöljd ken väl i bösta fellet deraf uppstå? Men kan öreställa sig möjligheten, att någon, som ville öfvaf in skarpsinpnighet, kunde, i fråga om en supponead casus, påbitta en verklig eller skenbar mot-E öge:se omelan två serskilda påbud i sjelfva Tryck-S ribetslagen.. Måune men häraf vore berättigadi ti suta, det endera föreskriften upphört att gäl-Å! a? Så hafva Förklaranderne gått till väga, efter k nställd jemföre!se emellan 4777 å;s Kongl. Bref ch Tsyckfri!etslagen; men :tt denna väg icke äri en rätta, och således ej eller kan föra till målet, r förut tillräckligen ådagalsgdt. Efier granskning af de å svarande sidan riter igere anförda så kaltade skäl, hvika kunna vid rå.eng nu förestående judicielia pröfning , i öfverägande komma, och då, hvad i förklaringen för ;frigt, utom både iättegången och saken, åberopas, cke 8yn:8 erford:a något bemötande, bibehåller jag innu den fasta öfvestygelse, ett, så länge 4777 års Longl. Bref fortfar ait vara gällande, föreskriften 3 6 mom. Tryckfrihetslsgen, att för tryckfiitetsbrott tilltelad person skall uti ullt hvad genom lenna Lag icke uttryckligen finnes annorlunda stadadttill godo njuta de enligt lag och serskilda författingar honom tillkommönde rättegångsförmåner, nnebär en lika tydlig som bestämd anvisning till sktitagande äfven i Tryckfrihetsmål af hvad nyvsa