Aftonbladet – 25 maj 1839, sida 2

DJURGAÅRDS-THEATERN började i förrgår sina representationer under 1yckliga auspicier, i anseende till åskådarnes mängd, som fyllt huset, och till den omissbänneliga tillfredsställelse de yttrade öfver återseendet 2f minga bland syjetterna, särdeles Herr och Fru Torsslow , som emottogos med de lifligaste handklappningar. Äfven visade derna representalion, att ordspråket bort från ögat, bort frin minnet , icke altid slår in, hbvarken i anseende ill individer eller allmänbeter, ty då i stycket en anspelning förekom på Komedien Den Döfve, och Herr Torsslow deri yttrade, likväl utan att nämna något namn, om Herr Sewelins utförende 2f Wimmerstedte roll: cJa, den karlen ver en god aktör, fast han nu är ifrån theatern, skellade salongen af bifallsbetygelser. Mindre lyckligt var deremotvalet al pies, hvarmed saisongen börjades. Det var en Tysk komedi i 5 akter af Angely, kallad: Resan på Tcpartition. Ämnet är det icke särdeles intressantanta, att visa buru man niisster sig, när man engagerar sig med en obekant person för en längre resa. En f. d. hökare i Berlin, Liborius, som dragit sig ur affärerna med en anständig förmögenhet, vill resa till haden i Doberan, erbjuder, genom en annons i tidningarna, en plats i sin vagn, mot deltagande i kostnaderna, åt någon person, som ämnade sig dit, helst ett fruntimmer. Hans anbud emottages af en Enke-kommierseridinna, och ett olyckligare val hade den stackars mannen ej kunnat göra. Till en början belastar hon horom med en mängd småsaker att bära utför treppan, vidare hans vagn med alla sina effekter, kör honom seden sjelf ur vagnen, som hon med sin korpulenta kammarjungfru och sina askar helt och hållet upptar, stannar på alla stationer, gör der depenser, som hen måste betala, invecklar honom i en tvist med några jägare, hvaraf följden för den ärlige manuen blir ett blått öga, klagar icke desto mindre öfver hans brist på artighet, och då bon slutligen i n liten sted triffer en ung man, med hvilken hon förut stitt på en vänskeplig fot cch som nu är i tilifälle att erbjuda henne sin hand, bar hon den oärligheten, att återsända till Berlin med sin reskamrats vagn och saker, utan att begära hans tillstånd, lemnande honom ensam qvar utan effekter, utan åkfon, men dock slutligen tröstarde sig med den janhan, att h:n åtminstone sluppit sitt besväriga ressällskap. Ett skådespels förtjenst är, att det kommer iskådaren att glömma, det han ser en theater, att det förflyttar honom in i den verld, som visar sig för haans blickar, att han deltar med le uppträdande personerna i deras känslor , nöjen och lidanden. Närvarande stycke har verkligen denra förtjenst. Det går ut på att visa, huru en person har ledsamt, och iskåarne deltogo sannerligen ganska grundligt i hans erfarenhet. Visserligen gjorde Hr och Fru Forsslew semt Hr Malmström allt bvad de kunde, alt ge lif, färg och lätthet åt denna rudis indigestaque moles, och understöddes deri sanska berömligt af sina medspelande, som utsjorde hela theaterpersonalen, men dess omåttiga tyngd översteg menniskokrafter, hälst på en skådeplats i Sverige, der den trikiga argelägenheten lyckligtvis åtminstone icke hör till Ei a de one rr Fr