Aftonbladet – 25 maj 1839, sida 2

da är visserligen Bottniska Viken en naturlig gräns; men Newa, Ladogasjön och Hvita Hafvet äro äfven en. Och den sednare är nästan fullkomligt historisk, under det den förra äs en inkräktning, som alltid kommer att utgöra ett af de bittraste minnen i vår historia. Om de s dra Östersjöprovinserna kan deremo: knappast tvist uppsta; ingen naturlig och nästan ingen historisk gräns måste öfverskrida: vid deras afträdande. Den större eller mindre vigten af naturlig: gränser beror icke blott på den omständigheten, att gränsen bör vara mvågot oförgänghgare än en vilkorbgt uppdragen och rösad Iniea, u tan snarare pa komiuunikationens lätthet. En ett smalare vatten icke utgör så gifven gräns, som en bergsrygg. Denna sats har mycket för sig. Vid ländernas första bebyggande slogo sig folken ned i dalar och organiserade sig der; och hvad som bildar en dal, är en flod eller annat vatten. Också se vi ännu i Schwenz och andra alpländers staterua grupperade om kring floder ech ingalunda begränsade af dem. Den degliga kommunikationen öfver vattnen ä tusende gånger lättare än öfver bergåsarna. Oci icke blott omgängets och gemenskapens lätthe: antyder, att dalen på bada sidur om vaitnet bör tillhöra samma stat, utan äfven försvaret är cändligen svårare vid floden än vid bergåsen. Om denna sats lämpas på Sverges förhillan de till sina närmaste grannar i öster och vester, så skall man finna, alt kommunikationens, och saledes både anfall och ömsesidigt försvar, är mångfaldigt lättare öfver Bottniska Viken. än öfver gränsfjellen. Från tusende beqväma landningsplatser går man öfver viken till lika minga och lika beqväma på den motsatta stran den; och öfverfarten är lättare, säkrare och kortare än öfverfarten öfver gränsfjellen, i hvilka några få öppningar blifvit verkställda mes I lang möda och betydlig kostnad. Och då mar ändtligen arbetat sig igenom, hvad har man da kunnat medföra, mot hvad med tusentals farkoster dagligen transporteras öfver Bottniska Viken? Don rättare, betydligare kommunikationen med Norge (åtminstone då vi tala om rikets hjerta, eller hvad som åtminstone borde vara dess bjerta: bufvudstaden) miste bedrifvas medelst en sjöfart, som är mångfaldigt svårare och farligare än den till Finland. I det lätta och dagliga umgänget ligger föreningsbandet mellan länder; och Skåne, Westergöthland, Wermiand äro vida mindre förenade mec Stockholm och de derintiil liggande landskaper, än Fintand är. Om Norge vore verkligen med oss förenadt, och om det be höfde vår hjelp vid en hungersnöd, ett fi endiligt anfall eller dylikt, eller om vi i samma belägenhet behöfde en hastig och kraftig handräckning; så skulle Hr W. och andre korttänkle statsmän få se, hvilketdera landet år med oss mest förenadt af naturen. Det är löjligt att omtala den materiel, eller ens den fvlk-hbjelp, som vi kunde sända Norrige eller Norrige oss, emot hvad vi med hast och latthet kunde lemna till eller erhålla af Finland. isynnerbet om det erfordrades att handla mot en fiende, som beherskade sjön: En aflägsen sjömakt — vi antsga nemligen, att det icke vore så väl tillställdt att vi hade en vid sjeltve portarna af vår hufvudstad — kan många ganger lättare bevska och hindra sjöfarten, den på en enda stråt löpande och ofaniligt längre sjöfarten, mellan Noririge och Sverige, är mellan Bottniska vikens båda stränder; och kommunikationen till lands kan, såsom sagd: ar, knappast komma i beräkning, då man talar om ett skyndsamt förflyttande af en tunt och voluminös materiel; och äfven med bjelpsändningar i folk är förhåliandet enahanda. Mz man bott försöka göra sig reda för, huru en rån något längre hill kommen sjömakt skulle bära sig åt, för att hindra skarorna af små, lältseglande kustfartyg i Bottniska viken att dagigen löpa mellan dess båda kuster. En af lisieskepp och fregatter bestående flotta — ty småfartyg , som kunna jaga eller uppsöka vårRoslagseller Finn-skutor i alla deras hål och vrår, kan en dylik flotta icke medföra — ev sådan flotta måste se sig noga för i de trångs och med skär besådda farvattnen; och medan ien hinner vända, kan en hel skara af de smi sustfartygen smyga sig fram och tillbaka, inör dess ögon, men utan att komma inom des: kotthäll. Detia är en sats, som vi förmoda att inger an jäfva cch som äfven innebär tillfredsstälande svar på de betänkligheter, hvika en och nnan i denna fråga uppkastat angående sväigheten år 1842, i full vi då följt en anna: bolitik, att hafva kunnat ötverföra någon mag: ill Finland. Lika säkert är, att en sjömagt kulle kunna vida verksammeare bindra vår kom nunikation med Norrige, eller inskränka de ill landtvägarna, der den alltid blir så obe tAdligo nAh cå lo nganm StemlredrenA 2 på ll tysk histor.kus bar anmärkt, att en flod elle. oo mu 3 —