af andsa berömda kenventicmen i Moss. Då; vi icke kunna erinra oss, att denna uppgift förut blifvit offentliggjord, och då vi af yårdagens norska tidningas finna, att den äfven i Norge, Ilwvilket den närmast rör, anses för en nyhet, torde det vara lämpligt, att ick? undanhålla vår publik hvad de norska publicisterne redan meddelat sin, och vi införe derföre hår en öfversättning af den tyska artikeln till så stor del, som fått rum i norska Morgenbladet. Det är väl sannolikt, att man ännu icke på lång tid kan väata någon tiliförlitlig upplysning om sanningen eller falskheten af ifrågavarande uppgift, enär den ännu utgör blott en för diplomaterne bekant hemlighet, hvars bejakande eller förnekande beror af diplomatiens åsigt om tidpunktens lämplighet för det förra eller sednare; men det är icke mindre sannolikt, att denna hemlighet icke så helt och hållet utgör en endas tillhörighet, att ju icke någon torde finnas, som deraf är medvetande och af den nu åt saken lemnape offentlighet uppmanas att församla och förvara bevisen, vare sig för eller mot, för att, då tiderna tillåta, framlägga dem. De, som i synnerhet böra visa sig intresserade af en röcherche i detta ämne, äro Svenska Minerva och det kotteri för hvilket hon skrapar vördnadsfull fot; för dem äro ju föreningen med Norge, och således äfven den grundläggande konventionen i Moss saker patt gråta åt, och d? skulle utan tvifvel icke litet glädjas öfver ett fynd, som förklarade bemälde konvention, såsom en verkan af la force des choses,, och icke såsomy en gärd åt friheten, hvilket Kamarillans motparti velat finna. Vid artikeln, som härefter följer, är den rättelse att bemärka, att konventionen i Moss felaktigt blifvit daterad den 4 November, i stället för den 14 Augusti, och kavallerichocken på Christiania torg 1824, i stället för 1829. Vår Konung, Carl Johan, vistas ännu alltjemt i Norge, och hittills har intet bestämdt kunnat erhållas, angående dagen för hans afresa från Christiania; man förmodar likväl allmänt, alt den, ehuru vägarne i Norden ända till början af Juni äro temligen svåra, kommer att företagas före den 47 Maj. Som bekant är, utgör den 47 Maj den vigtigaste epoken för det närvarande offentliga lifvet i Norge, emedan Norrmännen, sedan deras land genom Kielertraktaten blifvit afträdt, med oinskränkt makt, under svenska Konungens spira, vägrade ait underkasta sig, antogo deras närvarande, förträffliga och af utmärkte män utarbetade statsförfattning. Ett fälttåg från Sverges sida, ledt af dåvarande Kronprinsen, numera Konungen, var den omedelbara följden af denna början, och en del af Norge hade redan blifvit besatt af Svenskarne, di plötsligen en kurir från svenska sändebudet vid Wienerkongressen bragte den underrättelse, att Danmark, som blifvit tvunget till afträdandet, redan väckt mycket deltagande hos monarkerne, och att ett snabbt slut på affären med Norge vore högst nödvändigt. Detta förmådde Kronprinsen, att genast inställa fiendtligheterna, samt att erbjuda antagandet af Eidvoids-konstitutionen, utan andra förändringar än dem, hvilka föreningen under en krona med Sverge gjorde oumgängliga, och så afslöts fördraget i Moss den 4 November. Ifrån den tiden har den 47 Maj varit ett beständigt tvistäpple emellan hofvet och Norrmännen. De sednare hafva alltjemnt velat högtidlighålla oftanämnde dag, såsom den rätta för åminnelsen af det ögonblick, då de sjelfva återförskaffade sig friheten, hvaremot Konungen önskat den förlagd till den 4 Novesaber, på hvilken norska statsförfattningen al honom antogs, och derigenom kunde anses liksom åt nationen förärad. Här röjer sig således på visst sätt en strid mellan folksuveräniletens princip och det kongl. prerogativet. I början var denna strid mycket häftig; förbud utfärdades mot större folksamlingar, polisförhör höllos, angående de på oftanämnde dag föreslagne skålar, 0. S. V., ja, år 41824 gjordes till och med, på beI fallning af dåvarande svenska ståthållaren, grefve v. Platen, em kavallerichock mot det å Christiania torg församlade folket. Nu förbåller det sig likväl helt annorlunda. Konungen har sett, att Norrmännen ändock icke låto sig afskräckas från firandet af den 47 Maj, och sedan en Norrman, grefve Wedel Jarlsberg, blifvit ståthållare, hafva alla hinder och förbud deremot