Aftonbladet – 17 maj 1839, sida 3

(Insändt). Rosorna på grafven. Ibland vårdarne på kyrkogården Thekla gick en qväll med friska rosor, Att på tvillingsbroderns graf dem lägga, Som ett offer af den stumma sorgen. När hon hunnit in till gröna kullen, Der den dyre bädangångne gömdes, Föll bon ned på knä i helig andakt, Och då flögo böner upp till bimlen, Och då föllo tårar ned på jorden, Och då nedsteg Tröstens milda engel I det trogna, systerliga hjertat. — — — Plötsligt stördes hon af djupa suckar Och hon höjde upp det våta ögat, Och hon såg en graf, som nyss var skoflad, Och på denna graf en likblek flicka, Böjd och vissnad, som-en frusen lilja. Mellan själar, 8 :m af sorg betungas, Finnes det en ljuf, en evig frändskap; Och sin egen smärta Thekla glömde, , Stapplade till suckerskan på grafven,i Slog sin arm kring henne ömt och sade: Arma syster! säg mig hvem du sörjer ?a Flickan teg — men pekade på hjertat. Arma syster! kan du icke gråta i Flickan teg — men pekade på pannan. Du har inga rosor lagt på grafven, Vill du hafva bälften utaf mina? Flickan log — och pekade på kinden, På den tärda, andebleka kinden, Och hon hvyiskade med bruten stämma: Har jag ej lagt rosor uppå grafven?a Då föll Thekla till den -armas hjerta Och hon gret, men frågte intet mera.å Brn. NNE NES