Aftonbladet – 16 maj 1839, sida 3

Engeln, sora hon lemnat qvar åt dig i döden: O, den späda, som så ljuf och oskuldssöt , slumrar än med våren, uti sippors sköt, säll från lifvets öden! Si, hon skall en gång, om så Guds vilje är, Mammas afbild bli i kärleks tro och lefnad, bon skall återskänka åt ditt hem dess trefnad. Ilon är Engeln der. — et — — — En märklig Örnjagt på Corsika. Jagten efter örnoch gam-bon utgör en verklig näringsgren hos de fattiga bönderna på Sardinien och Corsika. En Jurnal för Jäyare berättar följande äfventyr på en dylik jagt, som för icke länge sedan skall tilldragit sig i grannskapet af San-Giovanni de Domus-Novas på Sardinien. Trenne bröder, unga bonddrängar, upptäckte på en precipice ett örnbo, som syntes dem ett rikt byte; men klippans lodrätta nedstupande lemnade ingen möjlighet alt komma dit utan att nedhissas ofvanifrån medelst en lina, i hvars ena ända befanns en tverklots, öfver hvilken den som företog experimentet, satt grensle. Denna lina var slagen om stammen af ett ungt träd, lagdt tvärsöfver klipporna, hvilket skulle passera som vindspel och höja eller sänka vår moderna luftseglare. Faran bestod icke blott i ett fall om 130 fot, utan dertill i äfveutyret att nalkas den talrika mängd stora roffoglar, som hade.sina bon i dessa mörka klyftor. Också hade det varit nödvändigt för den, som skulle våga försöket, att beväpna sig med en sabel. De öfrige bröde:nas roll bestod uti att sköta hissverket. Den äldsta af bröderna var icke 26 å:; den djerfve jägaren, den yngste af dem, knappt 22, stor till växten, muskulös, af herkulisk styrka, mörka ögon, gagatfärgadt här, — en verklig typ för den sköna sydländska bergsborasen: Linan firas sakta af, kan sjunker och sjunker mer och mer. Nu är ban vid den remna i klippan, som fasthåller föremålet för jägarens äreIystnad, och hvilket han bemäktigar sig: fyra örnungar med de klaraste isabellfärgade fjädrar: det var nästan en skatt för vår stackars bonde: men det värsta är icke förbi, man måste upp igen; han ropar åt bröderna att hissa. Hans röst återskallar med tusen eko mellan klyftorna och nu begynner linan att stiga. I hast ser han sig anfallen aftvenne rasande örnar, det är fadren och modren till de små han röfvat. Attacken är liflig, andra roffoglar tyckas vilja göra gemensam sak med dem; deras skrän och dånet af vingslagen blifva allt högre och vildare; mörkret, som omger honom, tjocknar allt mer och mer; vapnet, som han begagnar med ytterlig styrka och vighet, förslår knappt till försvar mot dessa befjädrade fiender. Sabeln zvingas kring hufvudet, ty ban måste skydda sig på alla sidor: nu svänger linan, träffad af ett oförutsedt hugg; inglingen lyfter sina ögon och märker att han under sqvadroneringen råkat till tre fjerdedelar afhugga linan. I ett ögonblick har han: sett vidden af sin fara; en rörelse af fasa genomisar hans kropp: det är ett under, att han har nog krafter att hålla sig fast, att han icke genast störtar i afgrunden. Imedlertid fortfar linan att stiga, och han sjelf, orörlig, tyst, väntar i en obeskriflig ångest, tvad försynen skall besluta öfver hans öde. Änidtligen når han kanten af fjellet med sitt örnbo,. som han väl fasthållit. Ett glädjerop undfaller bröderne vid hans åsyn, men de betrakta honom med -fö våning, de känna knappt igen bonom: hans bår har alideles hvitnat! — En under ovanliga cmständigheter begangen stöld samt tjufvarnes upptäckande har gjort micket uppseende i Paris. En Hr Richard fann vid hemkomsten till sin boning vid Vendöme-platsen, att tjufvar voro inne i hans kammare. Han ropade på hjelp och höll under tiden vakt utanför dörren, som innantill blifvit reglad s8f tjufvarne. Då folk ankom och man brutit opp dörren, märkte man all tjufvarne tagit sin tillflykt genom fönstret ut på taket. Några af pompierkorpsen klättrade efter och fingo snart af spåren på takpannorna rätt I på den väg tjufvarne tagit, samt funno äfven desIsa i ett hus temligen långt ifrån, der de ingått genom en vwvindsglucg. Tjufvarne, som voro bättre Jädda, läto utan omständigheter taga sig, men I plötsligt framårog en af dem en pistol och sköt sig för pannan, Hans kamrat blef härvid så förfärad, att he n kvoppt förmådde följa pompiererne till vakten, och dagen efter sedan han kommit.t fävgelse, I befanns hen död i sin säng, antingen han intagit förgift eller dött naturlig död. Efter mycken undersökning erhöll man ändtligen genom ealörslafvar, som man låtit skåda de döda kropparne, upplysning om hvilka tjufvarne i lifstiden varit, nemligen ett I par förbrytare, som redan fem år setat på galererna i Toulon. — I Bordeaux afled för kort sedan ett fruntimmer, efter få limmar, sedan hon vid valet af en I Rocka (ett fiskslag) på dess fenor råkat att lätt irispa sig i skinnet. Handen, armen och kroppen i uppsvällde hastigt och ingen läkarebjelp kunde hämI ma förgiftningens bastiga verkan.