Aftonbladet – 13 maj 1839, sida 2

Det är bekant, att den kommitte, regeringen utsett till undersökning af dessa båda ämnen, bestämt sig för den åsigt, hvilken utesluter från jordens besittning hvar och en, som Jej deraf kan åtkomma ett visst, verkligt eller nominelt qvantum. Det är denna utgång, man har att tacka för följande yttrande, som innefattar Riksgäldsfullmäktigen Hans Janssons reservation mot nyssnämnde, majoritetens åsigt. Den anspråkslöse reservanten har trott sig behöfva anföra en annans ord, till stöd för sin tanka, men ett öfvadt öga skall lätt i hans egna upptäcka den kraftiga invändning, som ligger li de tvenne frågorne: med hvad rätt uteslutar man de ringare från jordens besittning, och på hvad sätt ämnar man försörja de sålunda luteslutne? Denna reservation, då man vet, att den verkligen är skrifven af en bonde, är ett af de intressantaste bevis på, hvad ett klart hufvud och ett varmt hjerta, utan egentligt lärd uppfostran, kan åstadkomma. Den lyder som följer: I Då jag, under öfverläggningen i Kgl. Kommitteen i denna vigtiga fråga, måhända icke kunnat utveckla skälen för min tanke, att någon inskränkning i rättigheten att äga och besitta jord med åsatt hemmantal, utöfver hvad 1827 års Kgl. förordning, rörande dessa ämnen, innehåller, icke bör tillstyrkas, anser jag det vara min pligt, att redogöra för mina bevekelsegrunder dertill. cOm, enligt hvad under öfverläggningen blifvit yttradt, frågan i denna kommitte endast bör betraktas från en stats-ekonomisk synpunkt, så medgifves väl, att staten äger rätt utöfva ett slags förmynderskap öfver samtlige sina medlemmar, så att det helas bestånd och trefnad företrädesvis afses och befordras, och att derföre hvarje enskild samhällsmedlem bör underkasta sig och efterlefva de lagar och föreskrifter, som hlifvit antagne till vinnande af detta ändamål. Men dessa lagar och föreskrifter böra också då vara af den beskaffenhet, att, under det de skydda och befrämja statens rätt, den enskildes rätt, nemligen äganderätfen, derigenom icke förnärmas. Derföre synes mig, att frågan äfven bör betraktas från den sistnämnde synpunkten, så vida den icke skall blifva ensidig. Då fråga uppstått att, under åberopande af rätt, än ytterligare inskränka vilkoren för lagliga förvärl af egen bostad och fast egendom, äfvensom att få besitta arf eller gåfva, torde det icke vara ur vägen att litet närmare undersöka rättsgrunden i detta fall, i dess enkelhet, och se till hvilka följder en sträng tillämpning härutinnan kunde medföra, så vida rätt skall skipas å ömse sidor.) aDen grundfråga, som nu är bragt å bane, rörer ingenting mer och ingenting mindre än den allmänna äganderätten, — Den rörer huruvida en samhällsmedlem, som har litet, äger rätt att behålla och nyttja detta lilla, på samma sätt som den, hvilken har mera, äger rätt att behålla och nyttja sitt större. Om en lag stiftas, som tillåter den rikare komma till sin fattigare like och säga: Du äger icke så mycken jord som den och den författningen föreskrifver; du är således obesutten, och om du qvarblifver på din torfva, faller du mig till last; att förekomma detta, måste du till mig afträda hvad du äger, mot lösen, hvilken du dock ej sjelf får bestämma, utan andra skola göra det — och vill du ej med godo, så skall jag med lagen tvinga dig dertill! Kan en sådan lag vara rättvis, om den å andra sidan icke också tillåter den fattigare att säga till den rikare: Du äger mera jord än du för ditt uppehälle behöfver, jag har mindre, och på det jag icke skall falla dig till last, måste du till mig afträda så mycket af din jord, att äfven jag blir besutten, mot lösen som mätismän skola bestämma; annars får du rättegång härom! Och skulle icke en lag, som bestämmer huru många personer, huru många kreatur en jordbrukare skall föda, för att få oqvald äga den torfva, som han ärft eller lagligen sig förvärfvat, med samma rätt bestämma, huru många arbetare, huru många verktyg en handtverkare bör äga, innan han får utöfva borgerlig rörelse? Och för att vara opartisk, horde väl den lag, som bestämmer huru litet någon får äga, också bestämma huru mycket någon får äga. Såsom 1. ex. den fordna Romerska åkerlagen. TefdaananA 1620 oM LK