Deras vigt måste icke mätas blott efter landets storlek; ögonblick kunna inträffa, då sådana hof blifva af största vigt och betydelse.u — Och jag vet icke, om man i Hannover tillräckligt beräknat följderna af nationalantipathiers och sympathiers väckande. Och om Engelsmännen böra vara oss evigt förbundna för deras statsförfattning — ce beau systeme a el trouvå duns les bois de VAllemagne — bör i sanning icke från dem, från deras ö detta beau sysleme, så ytterligt vanstäldt, återkomma till oss, till de samma Hercyniska skogarna, till samma Sachsiska folkstam. Och i sällskap sen med den gudomliga rätten och det patriarkaliska regeringsväsendet! Yaker, hvilka i Storbritannien på sitt sätt höra till högförräderi. Man åberopar sig derpå, att hertigen af Cumberland icke gifvit sitt samtycke till konstitutionen, och isynnerhet vägrat sivt bifall såsom agnat till paragraferne rörande domänerne. Nu vill jag icke bestrida, att, efter furstarnes gamla privaträtt, agnaternes samtycke var nödvändigt till så betydande förändringar, och således väl också inom Braunschweigska huset. Det tillhörer mig icke att efterforska, huruvida ett sådant samtycke förefunnes eller ej. Men den, som försätter sig tillbaka till tiden, då kongressen i Wien hölls, den minnes rätt väl den spända förväntan, hvarmed man emotsåg Tysklands ordnande i enlighet med förbunds-akten, och representatif-författnings införande. Och då min oförgätlige vän, den i hela Tyskland högaktade Mecklenburgske statsministern von Plessen, vid sjelfva förbunds-församlingen snart bragte denna angelägenhet i gång och yrkade, att man borde hålla ord, så var man betänkt på konstitutioners införande inom korta terminer, och det kungliga Bäjerska hofvet gaf genast exemplet, hvilket följdes af de andra betydligare staterna; äfven af Hannover och äfven af oss. Icke genast fullständigt öfverallt — förbättringen var ett verk af tiden och öfvertygelsen. Den doktrinen är vida yngre, att det icke brådskar, och att terminen beror af furstarne och deras godtfinnande — denna doktrin är att hänföra till den fruktan, hvarom Hr Chateaubriand talar, eller till illusionerna, såsom jag benämner saken. De gamle Romrarne, under deras bästa tid, hade vid statsfördrag en högtidlig formel, som ungefär innehöll: Det skall vid hvarje tillfälle tolkas så, som det i dag förnuftigt menas, förstås och utlofvas. — Af denna enkla berättelse om huru det gått till, visar sig redan, att i stora epoker, der så många betydande och heliga rättigheter, äfven våra, de mediatiserades, blefvo uppoffrade för tidens fordringar, man icke kunde vänta tills den ene eller andre agnaten besegrat sin ovilja, eller hårdnackenhet, för att ordna Tysklands förhållanden i enlighet med förbunds-akten. Och man kunde icke tänka sig, det strider emot de enklaste begrepp, att det kunde vara H. M. Konungen i Hannover tillåtet, att egenmäktigt, såsom domare i egen sak, helt och hållet emot förbundets hufvudändamål, åter kullkasta hvad som nyss blifvit uppbygdt. Hade Wilhelm IV:s efterträdare några önskningar, någon giltig invändning, så funnos lagliga vägar, för att förbättra konstitutionen: öfverenskommelse eller bemedling, förbundets och skiljerättens ingripande. Hannoverska kabinettet åberopar härvid 57 af slut-akten, och tolkar densamma på sitt sätt, d. v. s. på det mest oantagliga. (Här ingick talaren i en omständlig tolkning af den omtalda S, hvarefter han fortfor): Men vida tydligare och för hvar och en begripligt säger 56 S: aDe i erkänd verksamhet beståndande representativa författningar kunna blott på författningsmessig väg åter ändras. Och ingen konstad framställning kan göra det factum tvifvelakigt, att 1833 års författning var i verksamhet, då hronombytet skedde. Härom har tillräckligt varit aladt; det är den klokaste, försigtigaste, mest lugrande del af slut-akten, och jag uppehåller mig cke längre dervid. Lika litet som vid väfnaden af le gjorda slutsatserna, rörande inkallande af nya tänder, enligt 4819 års patent, deras verksamhet ch betydelse. Allt detta är solklart, till och med ör den, som icke är statsman. Förfarandet i Hanover skakar och hotar alla författningar, all ordling och allt rättstillstånd, fäderneslandets lugn, iationens förtroende. Och den invändningen att let icke angår oss, är tron att det icke rörer mig ich mitt hus, om och när det brinner hos grannen. (Forts. följer). CONN SN FAO TINT ME foo 40 MN oo