Aftonbladet – 11 maj 1839, sida 3

j han; de äro klädda i styft guldtyg Sch bära tube ner med kronor utomkting. Svarta slafvar hål deras hästar vid tygeln. Följa efter en mängd för näma herrar; och en trupp utländska, österländst klädda krigare. Slutet utgöres af en lång rad vid underligt utspökade figurer, männer med fiskoc och fogelhufvuden, gripar, rödhåriga smådjeflai puckelryggiga och snedbenta narrar, samt aldra sist Bacchus och Ariadne, dragne på en char a bredmynta och grinande satyrer. Albert blir i den na trängsel bestulen på en penningesumma, son han just i dag skulle betala till Margretas herr och man, den stränga riddar Rudolf. Då han så ledes icke är i stånd att fullgöra sin förbindelse blir han af riddaren fängslad och bortfö-d, tillik: med Zeila. I fjord2 akten igenfinna vi bonom sin nessvag och yrande, tjenande till åtlöje och son hofnarr vid en bankeit, sam Rudolf ger åt sin. vänner i en magnifik götvisk sal. Riddaren ha föreskrifvit Zeila som vilkor för A!be.ts frigifvan de, itt hon skall blifva hans gemål. Man laga sig redan fårdig ett annars göra sut på den olyck liges lif, då Zeila, öf e-väldigad af smärta, utbri ster: Mi han lefva! Nu blir det anaat, glädjen stå högt i tak, man hör b.öllopsmusiken stämmas upp Zeila prydes med juvcler och guld, man sätter redan brulkronan på hennes hufvud, då Margreta den af borgherrn så oärdigt förskjutne Margreta lyckas på Abers anvis ing för att hämna sig smyga åt Zejla hennes slöja; och i det ögonblick rid dar Rudolf utbreder sina armar för att omfamna sin brud, lyfer sig denaa i lufien och försvinnei genom de stora, öppna borgfönstren ut i den fria rymden. Femte akten öpjnar för oss fåverldens hemligaste. Endast sväfvende skyar på alla kanter, uppe som nere! lingst borta i bakgrunden upptäcker ögat den inre balfcirkeln af ett palats i denna gesrombrutna moriska arkitek!ur, sam ni vet, med fin pelare, skogar af små torn och spetsar, det hea tunnt och speasligt som en utklippt pap pe sersanå. Färgen är blekt rosen öd med dagrar af silfver; en förtjusande fountasi! Detta är fedrottningens sott. Zcila infinnor sig här hos sin kerrstarinna för att utbedja sig tillåte!sen att få återvända till jorden; hvilket äfven be.iliss benne. Och skyerna börja 1ö a sig, de blifva allt skärare och skärare. Zela sväfvar deri långsimt ne:; efter några ögonblick uppstiga ur dimmorna orediga konturer af berg och lände:, de blifva mer och mer lyd iga, men urskiler snart vissa förenål fullkomligt; det är Köns domkyrka, som lyfter sin spira, det är kela staden sm utbreder sig, och närmar sig ögat a vue doiseau; det är slutligen en gammal byggnad, som stiger fram om alla de andra och, efterhand sm den växer, intager hela scenen. Det är nu d:t inre af en enkel studentkammare, det är Alberts. Han sjelf sitter der grubblande i ensamheten; en stilla sarg har eftert-ädt vansinnet. Den sky, på hviiken Zeila sväfvar nedåt, sänker sig på samma gång bit in, och i nista minut Jigker den hulda feen i sin älskares armar, för att icke mera slitas derur. Musiken eger många vackra saker. Micket är likväl deri reminiscenser från författareos föregående arbeten och törhända äfven till icke så ringa del från andras. aDen Stummad är i de flestas lycke af större fö ten:t, och det säkra är alt Auber i derna nya opera åtminrs one icke pått framåt. En lång scen, deri Alberts galenskap måles, är af tor effekt, och den ryktba:a sångaren Duprez. som utför deona roll, har här en lysande triumf såväl zenom sin mästerliga sång som sitt icke mindre mästerliga spel. De franska theatersångarne hafva ala den meriten, att de få samma gång äro aktörer. Det är icke öfverhufsud så hos oss 0. 0.