Aftonbladet – 11 maj 1839, sida 3

hälla mannens författarerykte vidare uppe. Det: ingen tvifyel om, alt Dumas verkligen har förmåg att åstadkomma saker af förtjenst, men han ho kommit i en cemotståndlig takt att slarfyva, enda: för att ett ögonblick örr kunna ha de kära kon tanterna i handom. Med sådana alkemistera, soi denna sista, är det imedlertid troligt, att det lävgden blir knappt nog äfven med guldbehållnin gen. Få se, hvad ersättning honom nu kan til falla för det eleganta exemplar af pjesen, som Hr A!exandri Dumasii egen hand från perm ti perm prentadt, och illusteradt med små vattenmål ningar af åtskilliga de förnämsta artister, afgår 0, vanitas vanitatum! — till kejsaren af Rysslanc Efter att trenne månader ha varit hvarje stun omtalad och förväntad, är Aubers nya opera ändt ligen gången af stapeln. I stället för la soeur d fcesa, såsam man ville på förhand veta, har den dopet erhållit namnet le lac de fees. Det är ei i flera afseenden högst remarkabel företeelse, lik väl, jag säger det rent ut från början, mindre fö musiken, än för uppsättningen, den der säkerligei kostit cfantligt, men också är i vissa stycken all deles förträfflig. Dramen är förlagd i Tyskland den handlar om en tysk student, som på ett jagt parti, från Kön — till Hartzberget, förvillar sig blir kär i en få, och har efter den betan åtskillig: rätt underliga öden. Första aktens dekoration fö reställer en blank bergsjö, omgifven på alla kante af skarpa klyftor, som i fonden upptorna sig änd till molnen. Under en luftig och mystisk kör, sei man kär en tupp öfverjordiska tärnor, endast upp bu:ha af sina som vingar fladdrande slöjor, sänke Isig net från luften och likt en skara af hvita dufvor slå ner på den lilla sjöns klippiga stränder En del göra sig färdiga att gå i bad, under de andra uppföra glädtiga dansar på tufvorna. Al: bert, den tyska studenten, öfverraskar dem här; de himmelska flickorna skynda att åter försvinna men er, den förtjusande Zeila, blir qvar. Hvad vill ni det arma gudabarnet skall göra! hon harju förlorat sin slöja, denna dyrbara persedel, hvarför utan hon icke mer än någon af våra ,s longe sskönheter, förmår att lyfta sig från jorden. Denna skatt, den hvilar redan vid Albe:ts hjerta, Albert, hvilken är alldeles okunnig om dess hemliga egenskaper, men icke kunnat underlåta ett tillegna sig detta minne af den sköna okända, att cvärdligen thöljas med hars kyssar. Det lätta floret hade ju legat på n.arken, alldeles för hans fot, och frestelsen var för stor! Se der således en få, som no!ens vo!ens måste bli qvar bland jordens barn! LyckVgtvis finner hon på en klippa en balmhatt och en gammal brun mante!, som någon kerde derstädes råkst lenn:, alldeles, som om så varit besälldt. Och i denna håbit ger sig nu vår olyckliga nymf på flykten, ct:östlig och osäker, hvar hon skall finna ett tak öfver hufvudet. Hon träffar omsider på ett landtvärdsbus, Det är detta vi hafva för oss i an dra akten. En ypperlig tafla! På ena sidan gamIa högloftsstugor i denna underliga tyska medeltidsstil, med oregelbundna vinklar och afdelningar, höga trätrappor utanför husen, ledande ända upp till öfversta våningen, smårutiga finstrar, skiffertak och små blybek!ädda utskjutande torn. Påandra sidan utbreder ctt yfvigt sekelgammalt träd sina lummiga grenar till tak öfver en mängd småbord, dervid gäster af alla sorters folk sitta och tömma sina kannor. I fonden är en hög, af murgrön beklädd gårdsmur, och genom den öppna, vida porten ser man stora vägen försvinna långt bortåt bakgrunden genom ett höstligt och pittoreskt landskap. Alt flera gäster anlända; bland andra en borgherre från granskapet, som ernar sig ut på jagt; han kommer in på gården med hästar. hund koppel och en hel skara af pikenerare. Det är en trafik på värdshoset, så det är lust och glädje åt. Också är värdsbusets egarinna, den vackra Margreta, en rik jungfru; hon är annars förlofsvad just med denna Albert, som ni känner. Men den äreförgätne Albert, sym här återfinner sin sköna från Hartzderget, står nu helt tvärt upp med den lilla värdshusvärdinnan, och denna ger i förargelsen sin band åt borgherren, sm också sedan länge gjort för henne sina slog. Studenten bringar Zeila till Köln, der de silta bo tillsammans som bior och syster: det vill säga, tillatt börja med, ty den unga mannens ömrma kärlel sörklarindar göra småningom den verkan på feen, att hon en vacker morgonstund faller i hsns armar, yppar sin kimmelska börd, men fö:klarar, att hon pu ger de öfverjordiska regionerna en hjertans god dag cch eger him ten hvar han är. I glädjen häröfver bjuder Albert sin a:m åt Zeila till en promenad uti staden, der man just som bäst firar are kungars fest. Tiedje akten visar oss denna högtid. Det är en. oppen plats i Köln, begränsad afgöthiska byggnin gar af de mest criginella fasoner; på ömse sidor åro rader af marknadsstånd, med brokiga mattor nedhängande öfver taken och diskarna; i fonden ser man öfver en oredig massa Lus Kölns domkyrka resa sina pompösa torn, och ännu längre bort i ett biånarde fjerran många andra kyrkor och :orrspiror. Klockorna ringa samman, och deras dofva dån bandar sig med en underlig effekt till den öfriga musiken. Hela platsen fylles af folk, åtskilliga små bagarsvenner springa omkring och utdela trekantiga stycken kaka; hvar skyndar att öppna sin, för att se efter om han fått den uti den enda inneslutna bönan. Det är Zeila, som är den! yckliga. Hon utropas till drottning, och väljer i sin ordning, såsom hennes rättighet är, Albert till kung. Majestäterna af bönan biifya placerade på en hedersbänk, och den nu an!ändande processionen defierar förbi dem. Först kemma en mängd soldater med spjut; derefter komma olika skrån ned deras insignier öfverst på långa stänger; mångare och frukthandlare, med Adam och Exa under ippelträdet, broderare med en docka bållande fax och tråd, byxmakare, med ett par dinglande byxyr, guld:med r med en guldvas, låssmed:r med it lås och nycklar, vapensmeder med en rustning, adelmalkare med en sadel, fiskhandlare med 1åa stora, silfverfjälliga laxsr, sjömän med ett liet fartyg. Härefter åter soldater, samt vidare staIcens doktorer och professorer, och cn skara gudsnän och pilgrimer. Nu anvlärda de trerne ö ter-4