Aftonbladet – 11 maj 1839, sida 2

2 VV DOE KU SS DN domslotter, utan tillhöra den kommande. Så länge detta tillstånd af likgiltighet i samhällsämnen äger rum, så fordras för afgörandet af hvad som skall ske, endast, att någon vill någonting. Huru ban vill, och krvad han vill, betyder då föga: att han vill, utgör saken. Men till detta enkla bestämmande kräfvas hvarken kunskaper eller ens oväll; rättvisa kommer i detta tillstånd knappt i fråga; ty huru, mot, hvem, eiler mot hvad skulle man hunna vara orältvis? Ingenting är således naturligare, än att i det första nomadlifvet sakernas afgörande ligger i handen på den, som genom födsel eller ålder står främst. Ty hurudan han ock till sina egenskaper som menniska må vara, så miste han alltid kunna vilja någonting, och mera behöfs icke. Man går på bans vink till öster, och finner der gräs; eller man går söderut, och finner också der gräs. Boskapen kan förtära sådant hvar som helst; äfven kunna menniskorna äta sin boskap, och njuta af dess mjölk hvar som helst. Det är således likgiltigt. Man bedrar sig mycket, om man föreställer sig, att intet ljuft, intet rent menskligt, intet storartadt och skönt kan lefva och omsluta menniskan i detta tillstånd. Tverton; vårt) slägtes äldsta urkunder, de mest intagande herättelser bära vittna om, alt det går an. Men det beror på huru lärge. Man miste en gång begripa, att en Patriark endast duger för det patriarkaliska lifvet. Tedsamheter inträffa redan af svår art, om blott det händer, att den ena patriarkea med sin bord råkar stöta på en annan patriarks, och de begge bitta på att vara ett par envi :sa eller elaha män, af hvilka ingeni dera vill gifva vika för den andre. Stammarnes medlemmar å ömse sidor måste då bli hvarandras fiender, måste slåss och gjuta hvarandras blod, icke för att de äro hvarandras fiender, eller behöfva vara det, utan för att deras ättemän så behaga. Alit hvad man kalfar stam-hat, som i sin utvidgning blifvit nationalhat, har sällan grund hos menniskorna sjelfva, utan härflyter af patriarkalismen: den känsla, com förmått folk att på sin stamcehefs vink härja, föröda, mörda och bränna hos någon annan Slam, hvars chef den förre icke tycker om. Sedan en series af blodbad och orättvisor en gång börjat silt spel, fortgår den, och den vidgar sig naturligen till ett ordentligt hat emeilan folken; ty de menniskor, som sett sin egendom plundras, sina vänner mördas och sina barn bortföras i slafveri — allt utan skäl — skola vid tillfälle med någonting lika ohyggligt, onödigt och befängdt söka hämnas på plundrarne, hvilka på sin chefs befallning utförde bedriften. Så komma stammar i håret på hvarandra, ömsesidiga retelser underhålla elden, och efter århundraden eller årtusenden bar man nöjet att i historien få skildra en mängd Nationalhat, så inbitna, så djupa och tillika så orimliga, att man förundrar sig. Patriarkalismen, det tvungna fadersväldet, lade oftast första fröet härtill. Religionsfanatismen sådde det andra; ehuru den vanligen så införlifvat sig med den förra, eller af den fått sitt närmaste siöd, att man kan Käkna dem begge under ett. Öfverallt, der man gamla eller nyare tider ryser tillbaka för hiskliga illbragder, begångne af folk mot folk, för monstruosa straff, bål, menniskocffer, fasaväckande och ohyggligt sedeslösa ceremonier, öfverallt är det politiska eller religiösa Patriarker, som salt dessa saker i gång. Fria från sådane, finner. man öfverhufvud menniskorna ingenstädes grymma eller naturvidrigt oscdliga: det är endast. smiltan af falsk politik och falsk religiositet, som gjort dem tiil vidunder. Hvarje gång en resande på aflägsna orter träffar några åt sig sjelfve lemnadea uvilda stammarda, der föga spår ses af kult och regering, emottages han med imildhet, öppenhet, gästfrihet, glädje: framträder en grym handling, så kan man vara säker, alt den utgör efterdyningen af någon pulitisk Her religiös dogm, ännu gäsande i dessa vilfars bjernor, från tider då de stått i be:öring fars andra, eller sjelfve haft en formellare kulftur, den de lyckligen fallit ifrån, men dock icåke ännu så förgätit, att de ej rågon gång anise sig med heligt-ohyggliga händer böra begå något naturvidrigt och förfärligt, Det händer, fatt resande stundom träffa vilda nationer, fulikoraligt milda, visserligen råa och 1 vetenskaper okunliniga, men såsom menniskor ändock ädla. Låtom oss: blott nämna Befjuanerne i södra Afrikas, och Tudas i Nilgherribergs:n (medlersta Dekan, södra Hindostav); de utgöra ett par exemnel, och begge rörande. Ailtför många sådana kunna icke uppräknas, ty få ställen utom oss iterstå på jordklotet, dit falsk politik med sina slags anförare, och fslsk veiigion med sina slags prester icke trängt. Den rena Christendomens höpa bestämmelse är utan tvifvel, att utrota beggedara; men huru långsamt det går, se vi Ockvå har väl ingen lära af sina motståndare ända ifrån början ansetts så irreligiös, så helt och hållet atheistisk, som cehristendormen; emedan dess tal i grunden gick ut på att framställa menniskan för det hon är, och icke för det