OM UPPFOSTRINGSVÄSENDET I SVERIGE g 3. i Om Universiteterna. ) (Forts. fr. 33 93.) IL Den Akademiska Patriarkalismen i Hvar finna vi något ädlare i menskligheten, än att de, som mera förmå och kunna, stödja, bjelpa och rätta dem, som mindre förmå och kunna, eller som fela? Detta band emellan höIgre och lägre är det varma; man kan tillägga, jatt ingenting finnes nyttigare, likasom ingenting I mera älskvärdt. Redan i den ursprungliga romerska författJningen var förhållandet emellan Klienter och TPatroner ett sådant. Benämningen Patronus, likasom Patricius, tyder på någonting faderligt. Dem emellan är likväl den väsentliga skilnaden, att Patricierne (Adeln) hade sitt namn icke deraf, att de sjelfve utgjorde cett faderligt, i staten, utan deraf, att de härstammade från de patres (senatorer), som tillsattes ee de äldste konungarnes tid, hvarföre också de patricier ansågos förnämst, voro patricii maforum gentium, som hade sina urfäder bland de af Romulus förordnade senatorer, patres conscripti, och dennma titel af patres var för hedrens skull (Livios säger: Patres certe ab honore, patriciique progenies eorum adpellatin I. vin); Patronerne, deremot, utgjorde personer, dem män af folket (plebeierne) sjelfve, hvar och en för sig, hade utvalt till beskyddare åt sig, och härigenom fritt kommo i förhållande af uclientes, till, blott så till vida bundne, att de skulle välja patronerne inom patriciernes slägter: ett band, som då föga betydde, dels emedan patricierne voro så talrika, att elltid någon ibland dem kunde kännas duglig till patron, dels också i den äldre tiden (egentligen före Graccherne) de cre vera, kunnigaste, bäste och ädlaste personer funnos i patriciernes stånd. I patronat-inrättningen se vi således hos de äldre Romarne ett faderligt element, grundadt på verklig egenskap af att kunna och vilja faderligt hjelpa och skydda (i synnerhet iniör Rätta; se patroni caussarum, oratores, advocati): ett element i staten, som 4:o var behöfligt, så länge plebeierne, folket i massa, af ännu bristande allmän bildning i flere samhällsfall och statsförhållanden icke kunde reda sig sjelfva; och 2:o svårligen, som sådant, kunde urarta ifrån nyttad Otvång eller lyx, emedan patronerne valdes, och klientelet icke fans bundet vid visst namn eller födsel. Dock var det inskränkt inom vissa slags ätter, patriciernes; och bäraf dess slutliga förderf och undergång, sedan patricierne i allmänbet genom orimliga (d. v. s. icke i menniskonaturen liggande, följaktligen endast tillvällade) så kallade rättigheter kommit i den spänning mot plebeierne, att desse ej längre fördrogo det, täta skakningar i synnerhet under och efter Graccherne uppkommo, och det förträffliga i romerska samhallet (patronatet inberäknadt) småningom utdog, lemnande rem publicam (staten) än till rof åt ett ofta tyranniskt envälde, imperatorernes; än åt ett ej mindre afskyvärdt soldatmångvälde, pretorianernes Detta slags Faderliga, den ursprungliga Patronat-inrättningen hos Romarne, och hvilket vi vilja kalla det fria fadersväldet, såsom grundadt på och härflytande af klientsubjekternes eget val, bör noga skiljas ifrån det orientaliska fadersväldet, der stammens äldste lefvande ättfader, nödvändigtvis och endast som sådan, utgör stammens ledare, vårdare och styresman: Patriark. Födsel (börd) och ålder bilda grunden för Patriarkens välde, då deremot valet gjorde det för Patronens. Nyttan af patriarkväldet kan icke destomindre vara stor, likasom det sjelf är naturligt, der samhället ännu lefver i sina första och enklaste former, der menniskornas sysselsättningar inskränka sig till de två att skaffa sig föda och afföda, der ingen a lorna, äro Historiens skeletter. Om dessa skola få anda