Aftonbladet – 7 maj 1839, sida 1

NN SEEN VEN ETSISTRI PIE Ives JM AT NIUE LES Mad rots. Hans hufvudthema var, att här ie: var fråga om det ena elier andra partieis seger, utan om slutet på en krisis, som redan arat, icke blott 40 dagar, utan tvänne år och försatt landet i så mycket bekymmer. Han försäkrade, alt han sjelf icke eckt det omalda presidentskapet i Kammaren, att han aldrig dervid fäs!at någon vigt och att, då det sades, alt hans kandidatur dertill vore ett binder för något definiulfi iolba.cts:: bildande, hade han helt och biållet afstått derifrån. Man hade förebrått honom och hans vänner, att de utgjorde ett uteslutande parti. Vi Hförj nan sade han, aicke denna förebråelse. Vi iafva tydligen förklarat oss rörande några ledamöters af denna sida tillträde till makten. Vi nafva sagt hvad jag utan frukton och under min personliga ansvartighet kan i denna tribun upprepa: vi tvista icke om det förflutna; vi vilja endast thågkomma de strider, vi tillsammans bestått för sanningen och våra institutioners verklighet. Vi vilja icke med en systematisk uteslutming stämpla män af ett obestridligt och obestridt värde, män af en stor parlamentarisk talang: wvi vilja icke beröfva styrelsen dem; vi vilia icke fråntaga henne så nödvändiga krafter. Men då vi gjort dessa eftergifter ät personer, bör man icke begära mer af oss; I viljex inträda i styrelsen som parti, och med flygarde fana; nå väl! I tvingen oss då att ihogkemma, att på denna fana stå skrifna alla de handlingar, alla de lagar, som vi lifligast hekämpat och som på ett objeipligt sätt komprowelterat styrelsen., (Rätt bra! rätt bra? Långwarig sensation.) Mina Herrar, dessa förklaringar skulle på intet sätt tillfredsställa mig, om de endast förde mig sill ett försvar mot de förebråelser mar jrigtat mot oss; detia är likväl endast en af frågans underordnade delar; jag skulle i hela min tefnad tadla mig sjelf, om jag ingått i denna debatt, i fall ett sådant försvar ej kunde medföra annat resultat, än öka ovissheten af vår ställning., cMer jag tror, att denna påstådda ovisshet endast är skenbar. Jag tror, att i sjelfva verket finnes här i Kammaren en stor och imponperande majoritet. Man behöfver endast ärligt söka henne och uppriktigt tillspörja benne.n (Rätt brat) Talaren visade, att då Hr Guizot och andra velat påstå, att Kammaren var delad i bestämda partier, hade de hlifvit på det mest jöfvertygande sätt vederlagda af utgången. Det vore,, sade han, aen bediöflig sjelfförnekelse, det vore en offentligt erkänd vanmakt i våra institutioner, om ett sådant påstående kunde finna något gensvar efter tvänne upplösningar, efter tvänne vädjanden till landet, efter valens påtagliga resultat. Men hvar viljen i då söka jen majoritet ? (Lifligt biföll) Hr B. visade, ait ehuru Kammaren förkastat åtskilliga mot landets intressen och opinion stridande förslag, skulle man likväl finna, om man ville öfverräkna rösterna, att det program venstra sidan föreslagit, icke behöfde frukta att falla i minoriteten. Talaren slutade med att vidröra det nu varande ministeriella interregnum, sägande: aInnan kronan bildade en minister, bar hon velat afbida Kammarens sammanträde: hon har sedan dröjt dermed, för att inhemta hyråernas organiserande och slutligen till ceh med de förklaringar, som nu här växlas från tribunen. Hvad väntar hon nu vidare på, om icke möjligtvis att sjelfve miristrarne sättas under omröstning? Detta tyckes vara att sträcka försigtigheten nog långt (ja! ja!) cKronsn tycks vara temligen tillräckligt underrättad, ty Kammaren kan icke säga henne mer utan en usurnation, som hon icke vill tillåta sis, lika litet om hon vill medgifva någon usu-pation från le andra statsmakternas sida. (Rätt bra! rätt ora!) Då talaren nedgick fiån tribunen, skyndade n mängd ledamöter att lyckönska bonom, och len sensation, hans yttrande åstadkommit. var å stark, att debattens fortsättning mäste uppkjutas på en halftimma. Den långvariga diskussionen hade utuöttat (ammaren, och då Hr Maugin ännv en gång ippsteg i tribunen, fordrade några: dagurdninen, andra debattens uppskjutande till följaride lagen. Hr M. piåminte blott om ministrarnes öfte att förelägga dokumenterna, rörande Eni