Aftonbladet – 3 maj 1839, sida 2

I t j man ser, i premisserna ovilkorligt fällande. Att resultatet kunnat blifva frikönnande, ma hafva rört af menniskokärlek, en alltför långt årifven misstro till egna insigler — ehuru dessa visat sig fullt tillräckliga att ådagalägga de flesta af de felen — eller af hvad skäl som är det åtminstons visst, all detta resultal står i den mest skärande kontrast till premisserna. Att hvarken allmänna lagen eller krvigsartiklarsa utsät något straff för ett sådant förbållande son. Hr E:s, kan på silt sätt vara sannt, ty ingen lag och intet menniskoförnuft har kunnat förIN Lv jutsälla detta fall. Båda hafva nemligen antaIgit, såsom på förhand givet, och ärtusenåens vana har gjor! det till lag, att den, som fyivilligt åtager sig ett värf, bör äga de dertit I srforderlig sa kunskaper och siicl ishet, och at? ig hos hvar bristen derpå, som är högst för och en annan, är deremot strafftar hos den, som bordt äga dom. Af ett fartygs befälbafvare har man rät? att fordra kännedom i sitt yrke, ej blott det oändligt lätta der:i, alt om dagen, vid godt väser, på öppna sjön kunna J föra fram sitt farlyg, något sum hvaris Stockhelm2 rodderska förstår, utan att kunna möta, juträkna ech besegra d2 svårigheter och binder, 0501 Mn uppkomma genort elementernes iaverkan och af vanliga, allmänt kända och i någorlunda orubblig ordning fortgående naturfenomener. Lik hvarje dödlig kan han ej besegra dessa elementer och fenomener, bragia ur sir ordning. Stark storm, dimma och sjömörker, okända grand, orkaner, skydrag och åskans nedslående äro: gällande naturhinder, och gersm jmenniskors: oförsigtighet eller illvilja kanna andra ickor mindre faror unpstå, såsom Om: en . planka springer lös under vallengårgen, am han nattetik eller under dimma påseglas af ett. (annat skepoy em myteri yppar sig bland 3e-;sätltningen eo om eld utbrister i fartyget utäm. hans förvållsade. Blott dessa skäl hafva ansetts -: gällande att ursäkta en förlisning eller sjöskadiagännu har ingen skeppare, sam lidit en sådar, framträdt inför sin redare, utan att kunna uppr visa eller å!minstone söka föregilva en dylik: orsak, och Kapten Ehnemark är, så vidt vi veta, det första kända exemplet på motsaxti förhållande, Dk en strandning, hvartill ingen orsak kan antydas, ulaw hvilken man söker, brist af alla ursäkter, skylla på autredda na-: twrkrafter. Hvart for då Hr Enemark? Gjorde haz, en ny Columbus, Vasco di Sama, Cook... elier nigon 2f:deras likar, em upptäcksresa på: obekanta haf?? Piej, han for en väs, som mil-— lioner farlyg passerat, rom, på samma årstid, dagligen hundrade fartyg passera, och hvarss beskaffenhet den ringaste koopvaerdi-skeppareskalle blygas atv ej känna. lIivad slegs fartyg. förde han? Var det nigot ef: en alideles ny och opröfvad Yanstruktio, byars egenskaper: ingen ännu kände? Nej, det var ot ångfartyg, en nigra och. tiugu år gammel upplinning,. tu hvaraf tusental; 5 alla riktningar ge: enomkorsa: alla iorden3 haf, strömmar ett ar det slag, att både han och re erkänna, all det har vida flere resurser, än ett seglande fartyg, alt det är vida ner än ett sådant oberoeada af vind och strömdrag och art följaktligen. minåre skick sighet, vppmärksamhet och försigughet hebölvas, att föra det, än ett af dessa hundra tusen:3a segla mdje fartyg som dagligen, äfven under mörka och stormiga årstider, helbregda framgå semma väg. Om strandningen härfiutit, som det sagts af hans försvarare, genom slrömsältning eller kompassens lokal missvisning, så fördömer detta hoanom, långt ifrån att ursäkra honom, emedan han, sisom Zartygsschef, hade den ovilkorliga skyldigheten att känna och öcräkna dessa hinder, och just för det ban ansigs äga doana kunskap, hade han fått befälet och hade, när han åtog sig det, erkänt sig äga derti!l enlorderlig skicklighet och erfareihej. Hysd man för öfrigt em kompassens lokal-missvisning, frukta vi är ingenting annat än ett sladder, en al desa otaliga Järda aypotheser, som tidtals upph cm ma, syssel-ötta Vår gon vetenskapsman på hans lediga stunder och