Aftonbladet – 1 maj 1839, sida 3

jutal Diuivit al JusulieVimbudsmannen föroranadt emot Ir H. i följd af en klagan öfver olaga arrestering å trenne qvinror, som inkom redan för flere minader sedan, utan att detta blifvit i tidningarna upptaget; att Aftonbladet sökt gifva den lidrigaste färgen it lärlingen Sundqvists behandlandde; att somma blad icke serskildt fästat sig vid den öfverklagade försummelsen med remissernas insändande till domstolarna, hvarigenom fångar fått sitta öfver tiden i häktet, m. m. Men då förseelserna började visa sig, icke såsom tillfälliga misstag, utan såsom ett stländigt och systematiskt missbruk af makten och man dertill sporde ett formiligt försök att sälta sig öfver lagen, så manade publicistens pligt att bryta tystnaden; och det förefaller 03s besynnerligt, att man vill börja tala om, alt tidningarne arbeta på upplösning af samhällsbanden, just då de höja sin röst för helgd åt lagarna. Eller hvari bestå då samhällshanden, om icke i lagarna? Kanske i Öfver-Ståthållare-Embetets cmtalade husbonderätt, öfver Stockbolms invånare? Det är verkligen en sanxring, att personer kunna träffas, äfven bland allmänheten, som af bristande rättsbegrepp hysa den öfvertygelsen, att det icke betyder något, om handklåfvar och prygel begagnas mot den arbetande klassen, emedan de veta, att den förmögnare, som icke behöfver komma i direkt beröring med polismakten, också icke har någon känning deraf. ken om man också skulle ponera denna sats såsom antaglig, så blir det dock i alla händelser betänkligt, att med dylika medel pina oskyldiga, eller att använda dem mot sådana, som icke tillförene varit för brott straffade, ty sådaat måste ofelbart hafva den effekten att förhärda massan, och bilda spetsbofvar äfven af dem, som icke förut äro det. Vi kunna lik väl alldeles icke ingå på sjelfva satsens riktighet, helst då Siänderna vid sista riksdagen begärde, att hendklåfvar alldeles måtte afskoffas, ochs tvångtröjor införas i deras ställe, samt allmänna omdömet följaktligen kan anses hafva nog tydligt uttalat sig mot dessa instrumenter; och allt det onda, som kan bärflyta af deras begagnande, följaktligen måste anses ligga den verkställande makten ensam till last, som icke afskaffet dem. Anser man detta beslut af Ständerna oriktigt, må då de, som önska bibebillandet sf polisens hasselköppar, blackar och handklålvar, och som åberopa hushonderätten, till försvar för deras begagnande, hellre försöka, att vid nästa rikedag motionera en formlig lag om ftorturens iterinförande. Folket vet då åtninstone Lvar det är hemma. Men så lärge detta icke skett, ock så länge deras begsgnande på sätt, som nu skett, är uttryckligen förbjudet, så måste vi ovilkorligen pistå, det hvsrje rakt, till och med sjelfva polisen i Stockholm, måste vara lagarna underdinig. l Vi hafva blott änavu en reflexion ettitillägga. Man har ifrån dem, som tagit polisens handlingssätt i försvar, hört invändas, att det ingalunda lär för egen fördel, utsn af rept nit för det allmänna och för eganderälters helgd, som Hr t. f, Polismästaren exponerat sig för de anmärkpingar, som nu träffet honom, Vi instämme fn ikomligt ut i det förra och äro logi ifrån att i detia föll hysa den minsta tvifvel om HH err tt. f. Polismästarens motiver: tvärtom. Men de, som framkomma med nyssnämnda i:kost, synas s icke hafva nog betänkt, alt det på en sådan plats, som en pulism ästares, kan gilvas en helt annan och lika farlig frestelse som den ekonomiska fördelens, ceh denna frestelse är maktens: just den förut omtalade frestelsen att slags pascha af hufvudstaden. Denna åsigt ha verkligen ett slags traditi för sig från den bekanta Liljesparreska tiden, hvilken man ru synes vilja återföra, och fhestelsen miste naturligtvis vara större, i samma mån som den maktegsnde är en upg man, cch ritet att visa sig ckraftföllp ännu icke hunpil stöta emut några hinder. Det är ock al derna orsak, som vi ansett det nu öflverklivade systemet , om än icke de speciella ätgärderna hvar för sig, lika mycket komma på sjelfva chefens sem på Hr Hultibergs räkning, emedan det ovilktrligen måste hefva berott af den förre att vid första underrättelsen, det den sednare öfverträdt sin laolisa haefocenhet. kurna åstadkomma d H vara abusbonde öfver en hel befolk Ning! ett