Aftonbladet – 1 maj 1839, sida 1

UTRIKES: ENGLAND. Debatten i Underhuset, rörande förtroendevoetum åt ministeren, i och för dess förvaltnivg af Irland, räckte i 5 dagar efter hvarandra, ifren och med den 435 till och med den 20 April. En mängd talare yttrade sig å ömse sidor. Bland de märkligare talen var det, som hölls tredje dagen af den bekante radikale parlamentsledamoten Hr Grote. Han voterade väl för ministrarne, men ansåg nödigt att uttryckligen tillkännagifva, att det endast och allenast var för deras adrninistration af Irland, som han skänkte dem sin röst. Resolutionen, som Lord John Russell föreslagit, inskränkte sig visserligen, sade han, till ministrarnes ansverighet för Irlands förvaltning, men det fanns äfven andra saker, dem man borde taga i öfvervägande. Lordernes votum framställdessåsom innefattande ett tadel, man begärde ett motsatt votum af Underhuset, såsom ett nej emot det förra, men sedan man en gång erhållit detta nej, skulle regeringens anhängare begagna sig dersf såsom ett bevis, att alla ministerens åtgärder gillades. Talaren önskade att få offentligen tillkännagifva, att om han röstade för den föreslagna resolutionen, så igjorde han det med afseende på ministrarnes förvaltning i Irland. Det var ingalunda hans afsigt att bidraga till en längre varaktighet af Melbourneska ministeren. Han måste berömma Lord Normanbys förvaltning, men just för den kontrast, hvari den stod till hela den öfriga Melbourneska förvaltningen. Den konservativa politiken vore den rådande. Mean hade varnat Huset att icke stjelpa omkull vagnen, men vagnen behöfde i Lög grad reparation. Sannolikheten af väsentliga framsteg vore icke större under Lord Melbourne än under Sir Robert Peel. Hvad vore väl de nuvarande ministrarnes påstående, att reformbillen vore en final åtgärd, annat än den konservativa principen i hela sin kraft? Den kunde knappast vara mera rådande om Sir Robert vore minister. Taaren vore en motståndare af denna princip, öfver allt der den fanns; men skulle den herrska, så vore det honom fullkomligt likgiltigt, om den tillämpades af Lord Melbourne eller Sir Robert Peel. Det bästa för landet vore en verkligt liberal, driftig minister, och dernäst en verksam liberal opposition; men för närvarande fanns, för första gången i Engfands historia, ingendera. Intet ombyie af regeringspersonal, det vare sig hurudant som helst, kunde vara skadligare för den verkliga Hberalismen, än fortfarandet af den nuvarande ministeren. — Efter Hr Grote yttrade sig den bekante författaren Bulwer. Äfven han beklagade reformens stillastående, men trodde ej, att det blef bättre genom en Toryministere. Landei fordrade, att reformbiilen måtte blifva en sanning, det begärde stuten omröstning vid parjamrentsvalen och kortare parlamenten: men nu måste Talaren understödja ministrarne. cmedan icke tl kabinells utam ett helt folks öde berodåc af Underhuseats vetum. I sessionen den 48 voro statssekreteraren för Friand, Lord Morpeth, och Sir James Graham de förnämste talarne. Den förstnömndes tal gjorde ett djupt intryck. I hvad fall som helst — yttrade han — fordra vi nu eti klart bestämdt afgörande, vi vilja inga kommentarier, glosser eller till och med ursäkter af eder; vi äro mätta och utledsna på enstaka anfall och anklagelser, på motioner om föreläggande af dokumenter, på komitcer öfver ditt och datt. Vi vilja icke hafva något tyst bifall eller blott tolererande: vi äro icke nöjda med frikännelse, vi begära ett direkt, full ständigt bifalls-votum. I den Irländska styre sens namn och i hela ministerens namn vågar jag öppet påstå, att vi gjort oss väl förtjenta om Irland. — Resultatet af debatten känner läsaren af gårdagsbladet. Melbourneska ministeren sitter nu qvar tills vidare, för att bibehålla sakerna i den sömnaktiga gång de haft, alltsedan denna ministoör färadrnan mr ann ov