ve me PP sr FF PO 0 VERB ARAM AV OULL ITCUdUl Pen Yqvadr ldlol Hd va influtit. Härom hörde man likväl icke tala i Öfverståthållareembetets förslag angående till ökadt anslag af stadens allmänna medel. P: hvad sätt har då denna beskattning användts; ty polisbetjeningen lärer ännu ej kommit till någr: högre löneförmåner; eller hvarföre togos icke dessa medel i beräkning vid den nya budgeten? RR (Insändt.) En tidning härom dagen har gjort sig lustig öfver den honetta ambition, , som några landtstatens tjenstemän i Södermanland visat i en underdånig klagan öfver den obillighet, som ligger deruti, att deras yttre värdighetstecken äro mindre lysande än många andra tjenstemäns, hvilkas befattningar äro af vida mindre vigt och ansvarighet. Denna ansökning ser i första början underlig ut; men det löjliga ligger cgentligen deruti, att det är tjenstemännen sjelfve, som väckt frågan. Afräknas detta, så är knappast något alt skratta åt i hela affären. Se här skälen för denna åsigt. Vore frågan om ett land, der uniformer äro något ovanligt, der deras bärande är endast ett fåfängans symptom, så vore saken helt annorlunda. Men man bör besinna, all Sverge är uniformernas förlofvade land, och att en stor del personer mäter sin aktning och vördnad efter det guld, som lyser på kragen. Uniformsväsendet är en gång antaget sasom Tegel i hela emhbetsmanna-hicrarkien; och svårligen kan man inse, hvarföre undantaget just bör drabba den korps, som inera än de fiesta andra har arbete, ansvar och beröring med den för det yttre skenet iillgängliga massan. Vill man (lugnt och utan en st fattad föresats att skratta) jemnföra visten af en fendriks, en kopists, en kammarskriivares befattning med en kronofogdes, så skall man förvånas öfver den obilliga missaktning, som visas I dessa sednare i yttre företräden. Detta är dock icke glömska, icke ett betydelselöst fenomen. Tecknet vore i och för sig sjelft icke värdt ett ord; men det hetecknade, det deri framlysande systemet förtjenar betraktas. Det sträcker sig icke blott till uniform rangen; det uppenbarar sig i he gen al den på folket närmast w således i hög grad vwigtiga landistafer riksdagar och inellan riksdagar arietas Irigt ait skaffa förd ! iSInni 1 I 2lar at andra, Vv påliggande embelsmanna-korpser, i 3inga eller ingen uppmärksamhet vid de eimbetsmän, på hvilkas duglighet och i i tet landtfolkets trefnad til så stor cel närmast beror. Alla i kalendern lncernde kammarherrar, diplomater, ofli : isler, sekreterare, Öfveroch under-ct ja (Gud förlåte vår djerfhet att sön de ) ala råder och landshöfdingar tllsaric:? : sina personer icke häften si sior Loiydeise för Sverges allmoge, som kronubetlenin: de förre äro förslåndige och huuu: tvärtom, så har den stora mass åfinindernärings, idkare dera! försa kännivg stone omedelbart och i första haud. Men en klok, ärlig, menskligt sinnad fogde är sin orts allmoge nästan den största vi Iver: son kan fis, då deremot en af motsatt är ett verkligt plågoris, och kan göra sneligt ondt, utan att ändock utsätta sig för lagens näpst. Ja, hvar och en, som på närmare håll sett sakernas gång i våra landsorier, skall erkänna, att en mera maktpåliggande cemnahetsman icke finnes för svenska folket. Ar han wvälvilig, så kan han i hundradetals af dess bördor ätta och hjelpa, utan att öfverträda sin pligt; ir han åter en bondplågare,, så kan ingen ag hindra honom att, som man säger, päta ipp folket; båda delarna, under det ban håler sig imem gränserna al sin instruktion.