Aftonbladet – 27 april 1839, sida 1

FRANKRIKE. Att den nu rådande oppositionen i deputeradekammaren, Vid granskning af valen, icke läter leda sig af passioner och parti-intresseu, såsom de ministerielle den tid de innehaft makten, utan följer lagarna samt billighetens och rättvisans grundsatser, bevisar nästan hvar och en der insm förefallen omröstning. I Chåteaulin hade cen ministerielle kandidaten Goury blifvit vald, i stället för oppositionsmannen Biaque-Belair. Enligt vallagen måste minst 150 valmän finnas tillstädes, innan något val är giltigt. I Chåteaulin funnos jemt så många, men dagen före valet dogo två af dem. I en hast uppfördes pu tvenne andra, mindre beskattade på listan, men hvaraf den ene icke biifvit kallad till valet så att antalet ej var fullt. Flere valmän protesterade också verkligen emot hela akten, men kommissionens rapportör, Hr Billault, föreslog dess godkännande, emedan sådant skett en och annan gång förut. Några af oppositionens ledamöter läto äfven förleda sig af detia skenbevis, och som alla de ministerielle naturligtvis voro för sin medbroders val, blef det äfven godkändt, ehuru med en ytterst svag majoritet. Annorlunda gick det i samma session med valet i Pithiviers. Här hade den hittills varande ministerielle deputeraden blifvit utesluten och oppositions-kandidaten Loynes blifvit vald. Denne hade likväl förut varit underprefekt i Pithiviers. Enligt lagen, får ingen prefekt eller under-prefekt väljas i sin ort, ej blott icke då han ännu är i sin embetsutöfning, utan äfven icke inom de första sex månaderna, sedan han nedlagt embetet. Hr Loynes hade d. 5 Aug. sistl. år tagit afsked, men hans efterträdare hade icke lifvit utnämnd förrän den 2 November. Frågan var, från hvilkendera dagen de sex månaderna skulle räknas, ty derpå berodde det i Mars månad detta år företagna valets giltighet. Hr Lefev:e, :som afgaf rapporten för kammarens siunde byrå, bestämde sig hvarken för den ena eliter andra dagen, emedan byrån varit af delade tankar. I Sessionen talade Hr Piscatory för godkännandet, men Herrarne Luneau och Vivien deremot, och den sednare, som det tycktes, med mesta skäl, emedan lagens mening är: från den dag embetsmannen yerkligen frånträdt sin plats, men Hr Loynes beklädde embetet, ända till dess hans eftertrådere var utnämnd. Hr Viviens förslag om vales annullerande antogs också verkligen med 488 röster emot 471. Rörande den bekante Emil Girardins uteslutande ur Kammaren meddela tidningarne följande ganska roliga detaljer: Komriissionens rapportör Hr Amilhau höll ettlångt tal, nvilket slöts med förslaget att godkänna valet, sedan ban sats för sats sökt vederlägga en af flere valmän inlemnad protest. Denna grundaåe sig hufvudsakligen på flera formvidrigleter, som blifvit begångna wid valbyråns organiserande, men hvilka syntes rapportören vara af föga betydenhet. Men på protesten var äfven i brädden anmärkt, att man bestridde valets riktighet, emedan man ej var säker på Hr Girardins nationalitet. Saken förhåller sig i korthet sålunda: Då han ville gifta sig, kunde han icke anskaffa något prestbevis. För att afhjcipa denna brist, lät han af en notarie och vittuen åt sig utfärda ep notarial-akt, hvar inivvades, att han var född är 4806 eller 4807, i Frankrike. År 4854 blef han vald till deputerad, men hvarvid han, enligt ofvannämnda notarialakt, icke hade den erforderliga åtderu. Han skaffade sig således en ny akt, hvari den förra rättades och hans födelseår flyttades ullbaka till 4802 eller 48035. Denna akt erkändes väl af domstolarna, men blott i anseeide till födelseåret, icke i anseende till födelseorten, bvarom de ej yttrade sig. ir Girardin kan således icke anföra något annat besis för sin nationalitet, än civil-autoriteternas inivg, hvilka bestyrka, att han varit valman, juryman, ansvarig utgilfvare af en tidning och inspektor vid inrikes ministeren. Frågan är nu, huruvida dessa bevis kunna anses tillfredsställande att qvalificera honom till en plats i De,wieradekammaren. Vid fullmakternas pröfning år 4837, då det ministeriella partiet hade öfverhanden i Kammaren, bejakades frågan och rapportören aberupade nu som prejudikat dessa äldre beslut och sökte dessutom med åtskilliga juridiska argumenter bevisa, att nämnde äåsigt var den riktiga. Efter honom tog likväl Hr Hennequin ordet, för att med ännu större grundlichet bevisa motsatsen; ban anmärkte dessutom, att förra Kammarens beslut ieke kunde binda den nu varande. Hr Taschereau anförde ett nytt skäl i det han erinrade, att det ej vore billigt att betrakta Girardin som Fransman. när han icke uppfyllt rekryteringslagens fordringar. Hr Girardin sjelf sökte försvara sig, sägande, att han år 1826 anmält sig bos en husar-öfverste, men hvilken icke velat upptaga honom i sin korps, emedan han var af för svag kroppsbycg