Aftonbladet – 25 april 1839, sida 3

ÅA LD AA BLAN DR ÄMNEN: En troendes ord. Aldrig vill jag gossar se — tror jag — Ty så stygga äro de — tror jag. Aldrig vill jag kyssar ha — tror jag — Fast de kunna smaka bra — tror jag. Aldrig vill jag gifta mej — tror jag — Friar Calle får han nej — tror jag. Ack! men Calie kommer der — tror jag — Ond jeg icke längre är — tror jag. Skälmen jag förlåtit har — tror jag — Och jeg korgen återtar — tror jag. Brn. — Ett drag ur sludentlefvet. Frin Kiel skrifves under den 20 Mars följande: Tvänne studenter, D. och O., som nattetid fört oljud på gatorna, sattes derför nyligen i universitetets fängöt, men hvårur de, ännu öågot berusade, utan serz deles svårighet lyckades att bryta sig ut. De fingo likväl icke länge glädja sig öfver den återvunna friheten, ty följande afton, då de förnyat samma förseelse, blefvo de åter gripne och hvar för sig insalte i ett serskildt fängelserum, i sällskap med en väktare, för att förekomma deras flykt. De både fångarne tycktes imedlertid, under det de hade friheten, hafva varit betänkta på medel tilldess återförvärfvande, i händelse de ännu en gång skulle förlora henne. D. sökte derföre om natten sälta sig i kommunikation med sin vän, och då yaktkarlen ville hindra det, framtog ban en pistol och sköt efter honom. Lyckligtvis snuddade kulan blott förbi karlens öra och fastnade i väggen. Så snart O. hörde skottet, kastade han sig genast på sin vaktkarl med en pistolihanden, men hvilken klickade, så att icke eller här någon skada skedde. Saken är nu hänvist till leglig domstol, — Lörsynens hand. ÅA ät Tyskt blad bes rättas följande anekdot: Före utbrottet af 4812 års krig befann Big kejsar Alexander i Wilina hos genröl Bennigsen, hvars dotter han bu:it till dopet. i feddergåflva förärede han den lilla ett landtställe, 1id namn Zakred, hvilket låg helt nära Willna, och på hvilket generalskan Bennigsen ville gifva en stor fest för kejsaren och hela hans generalstab. Men som sjelfva hufvudbyggnaden var för liten, ville generalskan låta uppföra en paviljong i trädgården af bräder, och lät till den ändan efterfråga en erchitekt, samt erbö!l anviscing på en, vid namn Schulz, som man sade vore den skickigaste inom provinsen. Hon lät kalla horom och ramställde sin önskan, med föreskrifter om i en och inredningen, hyilken hog önskade skullo Hlifva värdig föremålet för festen. Architekie ; ördig från Lithauen, var en man af djupa passioer och Bärde i botten af sin själ allt det R at, som sedan länge jäst i det Polska blodet. örst, då han fick höra generalskans önskan, via an afsäga sig uppdraget, men en obestämd idå ycktes vakna hos honom, och ju mera hon tal esto uppmärksammare blef arcbitekten, och la e slutligen åtaga sig arbeten. Han ade, att det skulle vara fårdigt på ch att festen vore utsatt till fyra daga nen lofyade den största punktiighet; paviljongen lef också icke allenast färdig till utsatt tid, utan fven praktfullt dekorerad. Det låg något fantatiskt, nästan fcelikt i denna byggnad; fiu senpnigsen öfverhöljde architckten med t han log, men det var icke något Y le, det var en viss dyster fröjd, som lågor nörka öga. Kort före festens början voro n de sista anordningarne färdiga, alia s rbetarne utplånade, och hyar och en adägsnado ig, för all pryda sin egen person till högtidiigheen. Plötsligt hördes eu dån, likt åskan ... påijongen hade störtat in. — Architekten hade mist. äknat sig; först några timmar sednare, så var ans plan, skulle den sammanstörta och Posio föll rossa den kejserliga fomiljen och alla i Wilina istande högre Ryssar. När architekten erfor sin ;yegnads för tidiga fall, kastade ban sig i vattnet ch drunknade. — En Tysk tidning innehåller följande beättelse från Berlin, hvilken, ifall den är tillförlitIm ma sa at hänct Afärdal.kles km oo oo iokaade ie, log, cå hon en viss tid, derefter, ioford, hvarälvilligt leerc