Aftonbladet – 24 april 1839, sida 4

Dyraste Varelse! Jag kan icke längre dröja. Mitt hjertas känslor vilja flöda öfver. Ack! Kunde jag blott uttsla hvad som . inom detia lidande bröst föregår. Dock, förlåt miz detta bäftiga utbrott, ty min kärlek känner inga gränser. Anj tingen den lyckligaste eller den mest olyckliga dag har jag då redan upplefvat. Oh! huru lefvande står den ristad i min själ. Ja, just den dagen på hvilken jag fick ega det oskattbara nöjet att dela Ert sällskap hos — — — —; det var då förta gången jag såg Er. Må den Allsmägtige förbjuda att det skulle hafva varit äfven den sista; I väl är det blott få dagar sedan, men tro mig då jag säger: cår som äro förflutna bafva hastigare bortlupit. Hvilka qval har jag utstålt! På denna stund, huru många olikartade känslor uppstiga icke i min själ, ömsom lycksalighets och ömsom oros och ångsts, då jag påminner mig de såsom blixtens snabbhet bortvekne få timmar jag tillbragte under samma tak som Ni, huru jag kände mitt bjerta vilja närma sig Ert med en oemotståndelig kraft, huru Edra blickar så genomträngande fästade sig på mig, dock utan att kunna lugna eller ingifva mig något hopp för visso, huru jag i afskedets stund så litligt tryckte Er hand, men fick ej njuta den hugsvalelsen att känna en I gentryckning tillbaka, och slutligen, huru tunza voro ej stegen som ledde till mitt fredliga hem, der jag förr hvarie afton innan kärleken uppblossat i mitt bröst, kunde så I lugnt inslumra, och någon gång uti drömmarnes verld få njuta af en öm och känslofull flickas närvareise, — men nu icke så. Efter alt hafvaintagic milt läger, som fuktades med stridaste tårar, försökte jag väl att kunna bortjaga alla de mig öfverväldigande tankar, men det var ieke möjligt; sömnen hade flydt från mina ögon, Er bild föresväfvade mig under hela denna i min lifstid längsta af nätter, jag viile sluta Er till milt bröst, men drog mig åter krampaktigt tillbaka, i det jag tycktes läsa i Erblick endast kallhet och känslolöshet för mig; och alla dessa qval, de hafva sedermera oafbrutet fortfarit, utan att ett enda ögonblick gifva rum åt bonppet af de önskningars fullbordan, hvarefier min själ så ifrigt trängtar. Jag har haft en brinnande åtrå att se och iala med Er, men alltjemt tvekat, i thy jag trodt mig ej egza den sinnesstyrka, som vid ett sådant tillfälle hade fordrats, och af sådan anledning har jag heldre valt att anförtro mine tankar åt papperet, ehuru jag måste tilistä aut, äfven delta satt alt meddela dem, tagit i anspråk hela min själs ansträngning. Redan vid början af dessa få enfaldiza rader bewviflar jag ej atl Ni i mig funnit en man, sem tillbeder och dyrkar Er till det yttersta, och således måste det ingalunda väcka Er förundran, alt jag på samma gång vågar tillbiuda Er mitt rena och oförderfvade bjerta. Ja, Gudomliga Varelse! Vill Ni: återgälda min kärlek med Er? Vill Ni med mig deltaza i lifvets glada så väl som sorgliga dagar, (hvilka sednare Gad nådigt afvände!) ja, vill Ni blifva min utkorade Brud och min fredliga hyddas och Sängs innevånare? Genom de af mine vänner som ock hafva lyckan få räkna sig bland Edrs, har jag erfarit och är fuilkomligen öfvertygad, utt Ni besitter alla de excnskaper, såväl i physiskt som morsliskt hänseende, hvika anses erfordiiae för att kunna befästa en mans husliga lycka cech trefuad; och å min sida vill jag medelst den heligaste ed förpligta mig, att aldrig något tillfälle skall yppas, som må kunna förenleda Er till klagan, eller att engra den oss emellan ingångoe förbindelse, då jag svär att sifva Er mitt odelade och oskrymtlade hjerta, och bloit lefva för Er och (såsom en temligen gifven följd Bef äktenskapet) blifvande små Plantor. Och nu, ömtöälskade, gär jag at sluta detta bret. En bäfvan tränger sig genom hela min själ vid tanken på: eskall jag härå emottaga ett lifeller dödgifvande svar?, Jag fruktar för det sednare, ty i och med detsamma skulle hela min jordiska sällhet och förbepenincar vara lycktade, jag skulle då icke läogre kunna irampa den jord, hvars son jag är, nej, hvarje dag vidare tillbringad i mina fäders land skulle endast allt mer och mer förbiltra de plågor och qval jag der haft au utstå, och mill förstånd skulle kanske omsider rubbas. O, jag ryser vid blotta åtankan häraf, och vill ej vidare vidröra letta så ömtäliga ämne. Måhända har jag genora missröstan gjort mig skyldig ull orättvisa emot Er, men vioner jag Er band, så har jag ju äfven Er förlåtelse. Jag är fullt försäkrad, att Ni ej för läng tid vill lemra nig i ovisshelens mörker, och imedlertid omfamner jag Dr i tankarne med hela min själs värma, tryckande ena brinnande kyss på Er mund, under Försynens anropande för Er oafbrutna välgång intill Edert lifs sista afton.