Aftonbladet – 22 april 1839, sida 3

I Valhall gick herrliga till må man tro Och rustades utan all ände; Beqvämare kunde ej kämparne bo, I glömska af jordens elände. Men derföre gjorde de ock sin flit Att spilla sitt lif och bege sig uit. Hvad än man må säga om Oden, så var Han dock ibland värdar den bäste: Till gäst vid sitt bord bjöd ban hvarje bra karl Och ej han vid klädseln sig fäste. Ej under — när maten för intet man fick — Att man så förtvifladt till Oden gick. Hans sal var väl minst som siön Mälaren stor Och borden som Björkö och Sela. Femhundrade portar der funnos, jag tror, Och det ger begrepp om det hela; . Men nu vill jeg tala ett ord om de ök, Som evigt försedde Gud Odens kök. Först fanns der en odödlig galt, ibland svin :; Det största, som iunnits i tiden. I fläsket så var han förunderligt fin, En fogelsmak häftade viden. Och Sehkrunmer hevie det dråpliga djur, Så rikligt utrustadt af gifmild natur. Men detta om honom är långtifrån allt, Väl bögre förtjenster han hade: Hvar afton kom sjelfmant den vördige galt Och sig uppå slagtbänken lade. Han skållades, stektes af 4ndhrimmer kock, Men dagen derpå var han kry ändock. — — Hvad synd att den präktiga rasen är slut? En Schrimmer just jag behöfver. Då skulle jag gifta mig, äta fullt ut, Och ändå ha refbenspjell öfver, Och sälja en skinka och köpa mig vin, Och lefva som Cresus med Hilma min. — Desslikes fanns äfven i Valball en get, Som ädlaste fröjden dock väckte. Hejdundrande var hon, och Hejdrun hon het, En krona bland hela sitt slägte. Och alla Einherier, stora och små, De buro till henne båd bark och strå. Men saken var den, att hon mjölkade mjöd, Så klart, som en dag och sexgradigt. Ett horn af dess mjölk gjorde näsan så röd, Och ruset blef temligen stadigt. Sjelf ville jag gerna en killing bli Örn sädan en mor jag fick fatt uti. Hver morgon, sen sig de Einherier klädt, Och bäsken med tilltugg var tagen, Så drogo de ut på den väldiga slätt Och slogos till långt fram då dagen. Då stunade många. Men matklockan ljöd, Och upp sprang hvar kämpe, som legat död. Der ser man, hvad trollmakt som maten kan ha Ej under, att derom vi kifvas; Ty äfven här nere den smakar rätt bra, Och utan den icke vi trifvas. Men kämparne redan ha hunnit i saln Och spänna upp svältremmen minst en aln. Men Oden i händerna klappade då: pSilence! mina berrara han sade. Etraxt lästes, för syns skull, de bönerna små, Fast själen på bordet inan hade. När Oden sin corpus i högsätet satt, Så siogo de ned, liksom falkar, gladt. Gud Oden på maten var serdeles fin, Den caf han åt Fråke och Gerre), Sjelf lefde ban endast af skummande vin, som det kunde anstå en herre. Men hufvudvärk fick ban af födan tunn, Drack derför den Mimerska helsobrunn. Och Hugin och Iunin, de korparne två, Gud Odens förtrogne spioner s Nu kommo tillbaka från resan också Jed nytt ifrån åtskilda zoner. På Valfaders skuldra de slogo ned Och pratade strunt efter gammal sed. Men kämparne smorde sig länge och väl Med Schrimmers himmelska hydda. De åte, som skulle de frälsa sin sjöl Med fl -— och för ifela sig skydda. De skäggiga munnarne dröpo af flott — Den maten är mäktig, en klunk gör godt. Så tyckte de äfven: med ögat i glöd De koxade ömt bakom stolen. Der stod en Valkyria, fager och röd, Och trind, gom den sjunkande solen. Hon länge bar stått der, förglömd i qval, Hon hade i fläsket en farlig rival. Einherien tog sin Valkvrias hand. Mitt socker! han stammade däsigt — Fyll hornet! mig lyster att fukta min tanda — Der har du! — hon svarade snäsigt. Hvad nu! är du kollrig? räck hit din mund!4 Och så vardt Valkyrian god på stund. Och nu blef det dryckjom och nu blef det glam En strid mellan hornet och flickan. Fast plirögde kämpen i vätvaror sam, Var hon dock så eldfängd som stickan, Och många små friheter ban sig tog När knräsatta tärnan slog i och — log. Einherien leker med lockarnes gull Och ytterligt salig sig känner. Han skulle, han skulle nödvändigt bli full, Ty ruset var dubbelt, go vänner! I olika striden till slut han föll — — — ÅA ooo oda lag AO oo oo käavr tt ME LTT