språket — förhåller det sig alldeles så, som med det hantutverksmässiga i milarens, bildhuggarens och tonkonstnärens färdighet att handtera penseln, mejseln och instrumentet: i denna färdighet ligger icke konstnärskapet; men det mest lysande snille kan dock lika litet umbära henne, som kunskapen i läran om ljuset, i perspektivet, i anatomien, 1 generalbasen och kontrapunkten. Man kallarkonsten ett långt och svårt studium: och det är förvånande, att diktaren ensam skall anse sig befriad derifrån. En tid har varit, då de unga poeterne just satte en ära uti att behandla grammatik, logik, metrik på det obarmhertigaste. Störst ansåg sig den, som kunde hopsmida de gröfsta språkhårdheter, de mest skärande dissonanser, sammansätta de befängdaste fraser, ur hvilka endast en kilyftig gåttydare förmådde utleta någon mening, hopfösa de disparataste ord till antitetiska sammansättningar, undanrödja eller åtminstone dölja all logisk enhet i tankegången, böja orden efter gamla mönster eiler efter inga, kasta dem sjellsvåldigt om hvarandra, missbruka deras antagna betydelser o. m. d. Det får mera tillskrifvas tiden och dess befängda riktning, än Törnrosförfattaren, att äfven han offrade på denna förbistrings altare. Hans Ramido Marinesco är ett lysande exempel på en dylik afgudatjenst. Det är först efter att hafva glömt språkets rådbråkning i detta stycke, som man ändtligen kan begynna samla ett totalintryck deraf och finna, att det innefattar en vacker poetisk tanke, som, klädd i ett musikaliskt, åtminstone ett korrekt språk, skulle taga sig förträffligt ut. oMen — som vi redan nämnt — dessa fel hos de äldre Törnrosorna äro afnötta i de sednare, åtminstone till största delen. Författaren har gått in i sig sjelf och vågat begripa, att han — ögonskenligen en man af vidsträckt klassisk och modern bildning — icke behöfde täfla med skrifklådiga pojkar, som med besatt heter söka ersätta bristen af snille och kunskaper. Han har funnit, att hans mångsidiga snilles skapelser kunna meddelas oss, och meddelas vida njutbarare, på vanligt menniskospråk, och att de konventionella formerne icke äro hinderliga för någon annan än den, som icke förstår röra sig inom dem. Detta åter har kanske ingen förstått så väl, som han, emedan han icke blott kan skapa, utan äfven har den finaste blick att observera. Såsom läsaren finner, kan detta icke på något vis föreställa en recension af Törnros-böckerna, på sin höjd en öfversigt, eller kanske snarare en utsigt öfver deras författares konstnärskap i allmänhet. Möjligen, om tillfället medgifver, komma vi en gång att anställa nå gra speciella betraktelser öfver de serskilda stycken, som . innehållas i de sist utkomna häftena.