SM VV OD ) OR MM af händelserna, samhälls-ställningen, bildningen frambragta man-för-sig, som alltid framträder, så länge menniskorna måste kämpa med samhällslefnadens dödsfiende: långa afstånd. Dessa afstånd kunna icke alltid mätas med mil; de finnas lika väl på andans gebit, som på jurden. Härmed må nu förhålla sig buru som helst; närmare utredning af detta ämne skulle leda oss för mycket på sidan och blifva för vidlyftig. Hvad vi dagligen se, är detta handlösa bortslöddrande af oprägladt guld; och nästan de ende, som göra sig mödan att prägla och putsa, äro de, som icke hafva annat än oäkta eller åtminstone underhaltig metall. Tider hafva funnits, då äfven slurfvet, formlösheten, skråfligheten voro mode, och uselheten trodde sig spela medelmåtta, medelmåttan storhet, blott genom att härma besynnerligheterna och vårdslösheten, som den sanna talenten af ovårdighet tillät sig. Och det är underligt, att icke ens då öfverlägsenheten vaknade till besinning och såg den enda väg, hon hade till att gå, för att mellan sig och medelmåttan uppresa den mur, som denna icke ens vågade låtsa öfverstiga: fulländningen, poluren. Det är nemligen endast det vandaste öga, som urskiljer den äkta och oäkta metallen, så länge båda äro skråfliga, opolerade; vida mindre konstförstånd fordras, sedan de ej äro det. Det berättas ju, att en svärdsklinga icke kan pröfvas förr, än hon är polerad. Många, i synnerhet unga, entusiastiska försökare hafva inbillat sig, att en hop af det äkta snillet skulle bortnötas genom formernas tvång; att grammatik, metrik, det yttre af poetiken, konventionella reglor, ja reglor i allmänhet, blott äro handtverksa-påfund, band, som qväfva snillet eller åtminstoee klippa dess vingar. Men det vore besynnerligt, om detta skulle vara förhållandet med den enda konsten poesiten, då det icke så är med alla de öfriga. Har det fallit någon in, att Haydn, Mozart, Beethoven skulle förlorat något af sitt snilles flygt derföre, att de måste lära sig att gripa rena toner på instrumentet, hålla takt, studera kontrapunkten? eller Sergel, Canova, Raphaöl derföre, att de måste icke blott studera anatomi och perspektif, utan ock lära sig polera stenytor, blanda färger, spaktla väf? Den store mästaren äger bryta nya vägar; men han må icke inbilla sig, att han får rita ut i det onaturliga, i det för den enkla känslan stötande. Han kan gruppera sina bilder på ett nytt genialiskt sätt, han kan genom teinter ge ett nytt, eget skaplynne åt sina taflor; han kan framställa nya, osedda sidor af naturen och menniskap; han han förvåna genom djerfheten af förr aldrig framhafda situationer. Men han kan och får icke försynda sig mot t. ex. anatomiens eller perspektivens läror. Naturen är så rik, och fantasien har inom hennes gränser ett sådant spelrum, att strid med henne just utmärker fattigdom, oförmåga att uppfatta henne. Arabesker och karrikaturer kunna äfven af snillet hängas, såsom lösa lekverk, utanpå konstverken; men skall arabesken eller karrikaturen utgöra väsendet, hufvudtanken, då äro taflorna ej längre konstverk. Orätt gör den konstnär, som inkastar dem, der de äro i strid med konstverkets hufvudtanke och möjligen utbreda en bizarr dager öfver hvad som var ämnadt till djupt allvar. Det finnes en sats, som är lika sann som gammal: det sublima står på gränsen af det löjliga. Denna gräns är naturens, eller rättare natursanningens gräns — gränsen för möjligheten af illusion. Poesien har väl friare händer än de bildande konsterna; men äfven för henne finnes dock en natursanningens gräns, som hon icke ostraffadt TJ öfverträder, och som hon aldrig behöfver öfverträda, då hon har naturens och menniskosjälens hela outtömliga rikedom för sig. T. ex. hvad behöfver Törnrosförfattaren att i sin Signora Luna, Ider en sådan rikedom af sant menskliga känslor och sant poetiska situationer finnas, tillgripa I den naturvidrigheten att låta en menniska i lång tid ligga i ett grifthvalf och tro sig vara död, llåta uppväcka sig emellanåt, besvara frågor om sitt eget dödssätt, äta och dricka, och så lägga sig ned i sarkofagen och åter tro sig vara död? Kan en tänkande man — och som sådan i hög I grad har Förf. i mång ting visat sig — vänta någon annan effekt häraf än löje? I kraft af I noesiens stora latitud stod det honom fritt att