publiken, var han ett barn af den mystiska, trånande, ölostbleka skola, som icke dugde till mera än att emancipera oss från en äldre, helt och hållet formell. Men han hade en djupare natur, som snart vämjdes vid månskensåsigterna, vid tyskeriet. Han slog sig då på en motsatt kraft-åsigt (och gick lika långt i den, ty medelmåtta tyckes icke vara förenlig med hans känsla af förmåga. Huru ur dessa fantastiska läror och öden, slitande och stridande mot hvarandra, såsom Odin och Madonnan, kunde uppstå något annat än pur galenskap, förklaras endast ur mannens gedigna pund. Eho som sett de hvardagliga, medelmåttiga bekännarne af fosforismen och gothicismen, med deras dunkla, vilda, obäkliga, ohandterliga trånader och bärserkerier, skall dubbelt beundra, ja förvånas öfver denne författares bildningsgång, och att han icke blott (negatift) afskuddat sig det grumliga slagget, utan ock (positift) gjort sig så innerligt bekant och hemmastadd med det verkliga lifvet, det konventionella lifvet, det sällskapliga lifvet och alla dess aldra finaste nuancer, dess vanligen ohärmliga egenheter, som annars icke gerna studeras utan på bekostnad af den artistiska renheten och sjelfständigheten, emedan de äro motsatsen mot inbillning. Imedlertid har Törnros-författaren löst det svåra problemet. Den förfinade sammanlefnadens egenheter och äflande beherskar och återger han, då han vill, lika egentligt och träffande som de franska författarne af la haute comedie eller conte moral. Araminta May skulle man tro vara af Marmontel och Godolphin af Beaumarchais, alltid likväl med undantag af den förres kalla sirlighet och den sednares beräknade lättsinninghet. Äfven dessa cdjolis riens, dessa qvieha utvecklingar af en enda tanke, en enda situation, en enda epigrammatisk id, som så få författare, utom fransmännen, förstått skapa, och som tyckas så himmelsvidt skilda från Törnros-författarens djupa, tragiska natur, har han imedlertid behandlat med grace, med lätthet. I Friherrinnan har han uppenbarat rikedomen af sin talang, ehuru i ett obetydligt, eller rättare inskränkt ämne. Med ett ord: en så mångsidig förmåga har väl ingen Svensk författare någonsin förr ådagalagt. Och hvaraf kan det då komma, att han ändock icke frambragt någon ting, som man i allt kan gilla, som ger ett rent totalintryck, en oblandad konstnjutning? Vi: påminna om, hvad vi redan antydt, eller att denna fråga vida mindre gäller de sednast utgifna verken än de äldre, vida mindre de små, lätta styckena än de större tragiska; men till en viss grad gäller hon alla. Det ser ut, som hade författaren sjelf velat ge oss materialier till svaret, uti sin afhandling om Svenska fattigdomens betydelse — denna kolossala sofism, som, lik Rousseaus härfärd mot vetenskaperna, bländar och applåderas, men aldrig skall öfvertyga. — Förf. söker der bevisa (eller rättare öfvertala oss att tro), att Svenskens verldsställning, det framstående, det af naturen antydda skaplynnet är att kunna vara fattig. Svensken arbetar icke för förckofringens skull, såsom mål, hvarföre den ockcså går så der, utan för att få något att kunna I agifva ut. Nu är denna besynnerliga motsats FF SEP NÖEeÄjp rR RU laej lätt att förena. Det synes konseqventare I coch är i samma förhållande lättare att, som I en flitig och lugn tysk, jude eller ryss, samla, eför att behålla, och endast gifva ut det oundavikliga, eller att, som fransosen och engelscmannen, samla för att njuta, ja, så vidt möjI eligt, frossa. Men att samla, för att kasta bort, -Tcoch det rätt ofta utan njulning, utan afsigt, ledet stöter på en wiss orimlighet; det är I asvenskty.! Detta innehåller mycken sanning, ehuru både grunden dertill och slutsatserne deraf äro seddda i falskt ljus. Med andra ord skulle det kunna uttryckas så: Svensken kan göra guld; men han vårdar sig icke att låta prägla det till ett mynt, som är gångbart öfver hela verlden: och följden är, att endast några få, endast några kemister förmå utfinna dess intrinseka värde. Det är lättja, men det är ännu mera ett visst liderligt öfvermod, som roar sig med att bortkasta opräglade skatter. Det är äfventyraren, hemkommen från en främmande verldsdel, der han hittat klimpar af den ädla me