Aftonbladet – 16 april 1839, sida 2

försäkrar det kunna bevisas, att Wermlands lidnings i vårt gardagsblad intagna, och ul riktigheten ilrågasatlta uppgift om Beckmans skul der, är alldeles öfverdrilven, samt pästår, at de ej kunna gå öfver 235,000 R:dr och till Werm ländningar ej öfver 48 a 19,000 R:dr. REVY AF TIDNINGARNA. Stundom kan man falla i yttersta förvåning öfver den taktlöshet, hvarmed vår rökgubbe. press framfar. Här om dagen skulle Carlstad Tidning expektorera sig öfver ,Sverges återupp:. rättade ärak och vederlägga, hvad Bidrag til Sverges historiac har att derom förmäla. Tid. ningen uraktlät då alldeles att nämna, huru sot Sverges landamären blefvo utvidgade — hurt som riket erhöll stora financiella och kom. merciella fördelar — huru som det dikterade vil koren vid det allmänna fredsslutet och återto; silt fordna inflytande på Europas politik — hurt som det afskuddade sig alla skadliga eller skamlig: servituter och återvann sitt fordna öfvervälde Östersjön — huru som det skyddade sina gamla naturliga bundsförvandter mot nya uppstigande fiendtliga öfvermakter, m. m., som vi alla se för våra ögon. Allt detta, som måste utgöra den sanna återupprättelsen af vår ära, har Tidningsförfattaren glömt och i stället framdragit, att Sverge: dåvarande Kronprins, efter slaget vid Leipzig. satt med hatten på sig, i en Kejsares och er Konungs närvaro, och i ordets egentliga bemärkelse dikterade general-orderna. Författaren tyckes icke veta, att dikterandet af generalordres tillkommit generalbefälhafvaren, om denne än varit en af de båda närvarande monarkernas undersåter; och om H. K. H. hade hatten på sig, kom detta troligen deraf, att H. K. H var rädd att bli kall om hufvudet, men ingalunda att visa sin betydenhet mot monarkerna: den, som känner H. M. Konungens urbanitet och fina sätt att vara, kan ej ett ögonblick vara villrådig härom. Visserligen har nu dylikt i gamla tider varit betraktadt såsom en hufvudpunkt i en stats ära; och krig hafva blifvit förda om ett ,etceteraw i titeln eller en ambassadörs rätt att behälla hatten på sig. Men man återkommer så småningom frin tecknen till verkligheten och begynner tro, att den sanna äran ligger 1 statens styrka, makt, inflytande, i medborgarnes iycka och trefnad. Tecknet är icke det beteknade; och kan man icke visa, att det sednare finnes, så lönar det icke att tala om det förra. Det anforda tecknet gällde dessutom icke Sverge, utan Sverges thronarfvinge, som händelsevis var öfverbefälhafvare äfven för bundsförvandternas härar. Att hans personliga ära återstrålade på Sverge, kan endast sägas i samma mening, som Eugenes ära i förra seklet återstrålade på Savoyen eller Hertig Bernhards i 50:åriga kriget på Weimar. Savoyen och Weimar förblefvo hvad de voro, och de vunno hvarken makt eller ära på den makt och ära, deras furstar förvärfvade. Det kan väl invändas, att de voro icke regerande furstar 1 de omtalta länderna. Men det var icke heiler H. K. H. Kronprinsen då i Sverge. Låtom oss iunedlertid taga ett annat exerapel: polske Konungen Johan Sobiesky. Han drog åstad på ett riddaretåg, för att ur en öfvermodig röfvares händer rädda ett rike, som i en framtid skulle vara med alt — dela hans eget. Sant är, att den eröfrare, hvars bana han stäckte, kunnat blifva farlig äfven för Polen ovch det öfriga Europa; men detta hade icke bordt hindra Johan att älven påtänka beredandet af några fördelar åt sitt rike och stäckandet af den makt, som han då räddade ur den ögonblickliga faran, och af bvilken han genast derpå behandlades med ett stötande öfvermod. Vissa olikheter mot sednare tiders händelser finnas väl, t. ex. att det var med sina Polackar, som Johan utförde bedrifter; atl äran således icke blott var hans. utan hela nationens; att icke ens han personligen erhöll några fördelar o. s. v. Men hvar finnas två historiska händel:er, som likna hvarandra i allt? Nej, Författaren i Carlstads Tidning har förhållit sig ganska taktiöst, då han icke utvisat de fördelar och den ära, som Sverge vann på sitt riddaretåg till Rysslands räddning, utan blott om en ära, som indirekt ålerstrålade på oss från vår thronföljares hatt och generalordres. Förf. har verkligen skadat den sak, han vill försvara: ty då han anförer småsaker, som ingenting bevisa, leder han den mindre