Aftonbladet – 15 april 1839, sida 1

J sparlero kan som duiktator marechera på MaI drid, är deras fall oundvikligt. De moderate I förebra dem konstitutionens öfverändakastande, j despotismens införande och en fullkomlig politisk nullitet; de exalterade angifva dem såsom högförrädare, hvilka på defria institutionernas bekostnad söka ingå en förlikning med Carlisterna. Engelska sändebudet klagar till och med öfver deras oskicklighet och förtryter det våld, man tillåtit sig emot hans personlige vän, herr Olozaga. Bland dem sjelfve berrskar dessutom oenighet, och justitie-ministern har redan inlemnat sin demission. Huru det skall gå med statens angelägenheter under en sådan förvaltning, kan hvar och en lätt föreställa sig. Ett ibland de många bevisen på deras förakt för de konstitutionella formerna och nationens rättigheter, samt deras smidiga eftergifvenhet för hvarje inflytelserik vilja, är följande: I Madrids naturhistoriska museum förvaras i serskilda saiar en mängd dyrbarheter, ädelstenar, antiqviteter och andra föremål af stort värde, hvilka endast förevisas mot särskild tillåtelse, och eljest sorgfälligt undangömmas för allmänhetens blickar. Detta museum anses såsom statens tillhörighet och dyrbarheterna följakteligen som oförytterliga. Oförmodadt gåfvo likväl ministrarne samlingens föreståndare befallning, att till kongl. skattkammaren aflemna effekterna, såsom drottningens enskilda förmögenhet. Enligt den erfarenhet, man i sådant fall förut haft tillfälle att göra, var det icke osannolikt, att drottningen åsyftade sakernas försäljning. Ministrarne, som troligen räknade på någon återtjenst, skyndade likväl att, genom den ifrågavarande befallningens meddelande, gå drottningens önskningar tillhanda. De funno imedlertid icke så lydiga verktyg, som de väntat. General-direktionen för studierna, under hvars J vård det naturhistoriska museum står, afga till ministeren en skriftlig protest, hvari de erinrade, att de ofvannämnda pretiosa alldeles icke vore drottningens egendom. Ministrarne framhärdade icke allenast uti sitt beslut, utan skickade till och med protesten, jemte en skarp förebråelse, tillbaka till studie-direktörerne. DesIse, elfva till antalet, förklarade nu, att de icke kunde räcka handen till förskingrande af nationens åt dem anförtrodda egendom, och begärde allesammans sitt afsked. Hvar och en inser lätt, huruvida drottningens och hennes ministrars anseende kan befästas genom ett dylikt förfarande. ENGLAND. Skandal! vid hofvet i S:t James. Vi hafva förut med några erd omnämnt, att ett missför stånd uppkommit emellan Drottningen af England och hennes moder, hertiginnan af Kent, i anledning af någon hofskandal, hvars beskaffenhet icke blifvit närmare detaljerad, men som gifvit Torybladen anledning till så många beskärmelser öfver förderfliga inflytanden hos Drottningen. Denna sak har omsider föranledt skriftvexlingar och explikationer genom tidningen Examiner, och finnes vara följande: En af hertiginnans af Kent hoffröknar, Flora Hastings, kom för några veckor sedan sjuklig från Skottland till London, och rådfrågade för sin helsa Drottningens och hertiginnans lifmedicus, Sir James Clark. En af sjukdomens symptomer var magens uppsvällande. Rörelse och använda läkemedel åstadkommo förbättring, svullnaden hade betydligt minskats, och all förboppning var för handen om snart återställande till helsan, då Sir JaNM vera yttrade, att hofdamerna voro öfvertygade, det hon befunne sig i grossess. På hans enträgna uppmaningar att tillstå sanningen, såsom enda medlet att rädda sitt rykte, svarade fröken Flora med ovilja, att hon ingenting hade att tillstå. Derpå förklarade Sir James henne, att endast en noggrann l undersökning af läkare kunde tillfredsställa hofvet, a loch aflägsna skymfen från hennes namn. Hon erfor nu, att saken blifvit berättad för Drottningen, och hos henne varit föremål för samtal och öfverläggningar, utan att man derom nämnt ett ord för ol hertiginnan af Kent, hos hvilken fröken var anal ställd, som icke hade ringaste aning om de kringg I spridda misstankarne, och hvars samtycke till det förödmjukande förslag, som blifvit framstäldt för fröken, man för öfrigt icke utbedt sig. Doktorn N I begaf sig till hertiginnan af Kent, och yttrade för s henne sin öfyertygelse, ätt fröken vore hafvande. d) Då han lemnat hertiginnan, ankom en af Drottningens hofdamer, Lady Portman, och tililkännagaf, att Drottningen icke tillät fröken Hastings visa sig i hennes åsyn, innan hon genom resultatet af en anställd undersökning friat sig från den misstanka, som hvilade öfver henne. Lady Rn yttrade dervid, att hon vore öfvertygad om ens brottslighet. Hertiginnan svarade, att hon kände fröken, hennes grundsatser och hennes familj alltför väl fe oa hanna cätffa trå fill an dull hast llnön vf