Aftonbladet – 13 april 1839, sida 3

standigneler lattal misstanka, all lörsärackiiga brott härunder vero fördolde. Eric Ersson sökte derföre Landsfiskalen Berglind flere gånger, i afsigt att för honom angifva berörde omständigheter, men träffade honom icke. En dag i Maj månad meddelade Eric Ersson derföre hvad han visste åt fjerdivgsmannen Söderström, den han händelsevis träffade i Sale, och i följande Juni månad anmälde denne saken hos Berglind. Berglund och Söderström reste derefter tillsammans först till Bråddbo, och, sedan de der gjort sig underrättade om förbållandet och fått veta, att Anna Persdotlters broder, Johan Persson skänkt henne det förgiftade hvetebrödget, till Härfsta, der Johan Persson bodde hos sin moder, Caisa Jansdotter. Dit ankomne, anställde Landsfiskalen Berglund på stället ett förhör med Johan Persson, som derunder visade sig mycket rädd, tyst och nedslagen och icke kunde förmås alt svara på de framställda frågorna. Johans moder tillsades derföre att redogöra för hvad henne om brottet vore bekant, men hon förklarade sig oskyldig dertill, under yttrande: att om brottet blifvit begånget, så vore Johan säkert dess upphofsman.a Omsider erkände likväl Johan, att han en längre tid hyst hätskhet emot systren och derföre vid ett besök hos henne den 23 sist! April gifvit henne 17, hvetebulle, deruti han förut inlagt arsenik. Efter flerefruktlösa framställningar till Cajsa Jansdotter att uppgifva, om arsenik fanns i hennes hus, framtog hon slutligen arseniken och några smulor afen hyetebufle, ibland hvilka äfven fanns arsenik. Johan Persson blef nu häktad, men Cajsa Janpsdotter kunde först under ransakningen förmås att erkänna ena del, fast icke alla de brott, för hvilka bon blifvit anklagad. Till upplysning af ransakningen, som härefter meddelas, bör märkas, att Per Elg, soldat vid Westmanlands regemente, afled den 26 Oktober 4831 och efterlemnade enkan Cajsa Jansdolter med 3:ne barn, sonen Johan Persson, född d. 29 Aug. 1849, samt döttrarne Anna Persdotter och Cajsa Persdotter, af hvilka Anna för några år sedan ingick äktenskap med benden Lars Larsson i Bråddbo af Sala socken, och Cajsa afled d. 26 Nov. 4837, vid 40 års ålder, samt att Elg med sin hustru Cajsa, såsom arf efter svärmodren, erhållit 4-8:dels mantal i Härfsta, hvartill äganderätten efter Elgs död, på grund af inbördes testamente, öfvergick till Cajsa Jansdotter. Anna Persdotter, blek, med insjunkna kinder, utstående stora ögon, framträdde inför HäradsRätten, matt och darrande, samt berättade följande: Sedan Anna, som nu var 27 år gammal, blifvit gift och hennes broder, Johan Persson, flere år innebaft årstjenst, hade syskonen mycket sällan träffats. År 4837 hade Johan Persson lemnat årstjensten och hemkommit till Härfsta, för att biträda modren med skötseln af hemmanet. Anna och Joban hade likväl icke på lång tid råkat hvarandra, förrän den 25 April sistl. år, då Johan på aftonen, sedan Anna med sin man Lars Larsson slutat deras aftonmåltid, helt öförmodadt ankommit till deras hemvist i Bråddbo. Efter det Anna med glädje helsat sin bror välkommen, hade Johan, såsom anledning till sitt besök, uppgifvit, att han af Lars Larsson önskade bekomma några harfpinnar, hvilka skulle fattas å en jeruharf, som Lars Larsson kort förut sålt till Johan; men då Lars Larsson förklarat, att han icke nu kunde lemna dem, emedan han ej hade dem hemma, taltes ej vidare derom, utan alla tre satte sig vid spiseln omkring eldbrasan och samtalade om likgiltiga ämnen. Under dessa samtal hade Johan utur ett knyte upptagit och till Anna, såsom skänk ifrån modren, öfverlemnat en half så kallad kalfost och en bulle af groft rågmjöl, af hvilka Anna genast förtärde kaifosten, hvarpå Johan vidare gifvit Anna en helj och en half hvetebulle, som han sade sig hafva köpt vid resan genom Sala, och bad Anna genast förtära. Derpå begåfvo de sig alla till hvila i samma rum. Den hela hvetebullen bade Anna imedlertid lagt ifrån sig i fönstret, i tanka att spara densamma till morgonen derpä, då hon ärnade doppa den uti kaffe, hvyarmed hon, till erkänsla för Johans godhet emot henne, ämnade undfägna honom; den halfva åter hade hon, dels under det! hon afklädde sig, dels sedan hon lagt sig, förtärt och dervid flere gånger förmärkt, att det cknastrade, emellan tänderna, utan att hon fäste någon uppmärksamhet dervid, emedan hon sett Johan upptaga bullarne ur fickan, der hon förmodade lätteligen kunmat finnas sand, som fastnat vid brödet. Anna insomnade derefter lugnt, men väcktes efter en stund af en med grufliga plågor förenad och likt eld brännande känsla i magen och bröstet, samt smärtsamma starka uppkastningar, som slutade med ömhet i hela kroppen och magens uppsvällning. Detta tillstånd fortfor till påföljande Söndag den 29 April, derunder hon icke förtärt något eller förmärkt lindring i plågorna, förrän efter ymnigt förtärande af vatten, som underlättade kräkningarne. Då Anna derefter känt sig bättre, hade hennes tjensteflicka, Johanna Andersdotter, erinrat Anna om att hon borde förtära något. Anna hade då yttrat, call sedan magen nu tycktes böra vara ren, skulle hon möjligen kunna äta litet salt kött. Johanna påminte henne då, att hon hade qvar hyetebullen, som Johan skänkt henne, och att hon borde förtära den, som, i Johannas tanke, vore mera välsmakande och stärkande. Anna emottog bullen och nedsväljde en bit, men märkte åter, att det pu som förut knastrade emellan tänderna, trodde det härröra af någon i brödet befintlig sand och bad Johanna undersöka förhållandet. Dennaj sönderbröt derföre bullen, som imedlertid torkat och lätt smulade sig, och märkte dervid flere större och mindre stycken af ett hvitt hårdt ämne nedfalla på golfvet. Johanna hade då ropat: caför Guds skull, ät ej, jag skall gå efter mina föräldrar. Då dessa efter en stund ankommo, anmodade Anna dem att ihopsamla så väl de på golfvet neåfallna smulorna af hyetebullen, som det hvita hårda ämnet, hvilket de ansågo vara arsenik, och förklarade deraf orsake aa till Annas sjukdom. Johan Persson blef nu framförd, till växten medelmåttig, med ljust långt hufvudhår, blågrå små ögon, långlagdt, blekt, infallet och mycket fräknigt ansigte, samt behäftad med ett lyte å ena foten, agde i sitt yttre intet drag, som utmärker en själ mäktig någon starkare passion eller bestämd djerfhet att utföra ett fattadt unnsåt: tvertom tycktes