Aftonbladet – 11 april 1839, sida 3

Gammal och grå, Väcker jag vördnad hos ingen ändå; Ingen medlidsamhet mera Vill man prestera. Tiden är ny, Full utaf konster och hufvudbry: Sällaste tiden den gamla — I mörker få famla. Näsvis rival Friden och lugnet ur hjertat stal; Borttog min sorgfria bergning, Grymmaste härjning! O! den som fick Domare vara ett ögonblick, v Då skulle rättvisa skipas — Mordjernet slipas. Och i ett nu Skulle jag tysta det kukuliku, Som mina öron förstörer — Folket förförer. Men jag är svag, Svagare blir jag med hvarje dag. Ve mig! min arma lekamen Säger snart amen. Nu är det höst Uti naturen och i mitt bröst, Dödstecken märker jag fula — Får ej se Jula. Spökar så styggt — Säkert det bådar min ändalykt — Ånger mig plågar — men resten Säger jag presten. Mura min gvaf, Välborne riddare! Enligt mitt kraf, Torde ni följande rista, Uppå min kista: Blackan till slut Hvilar nu här ifrån mödor ut, Sen hon ej mer kunde bärja — Riddarens värja., IV. Blackan Rediviva. Det faller snö i gamla årets lockar Och nordanstormen far med raseri; Ej mer en blomma han på jorden plockar, Den kalla döden lägrat sig deri. Men unga sprättar, uti ytterrockar, I stjerneqvällen gå på ströfveri — De glupska ulfvar, uti fårakläder, Gå ut att lukta på det nya väder. Satt då vid lampan, tänkande och stilla, Den gamle riddarn, stödd emot sitt svärd; Gick ej ur kammarn, ty han mådde illa Knappt toddin gaf en tröst mot snödan verld. På grubbleri han syntes tiden spilla Och minen talar hat mot tidens flärd, Men bäst han satt och njöt af vishetsbrunnen, Det skymtar fram ett leende på munnen. Ha! viken bort från mig, J mörksens tankar, Ej vill jag längre vara misantrop: Nej, gripom åter tag med hoppets ankar, Sitt icke längre modlös, gamla våp: Ej skutan går i qvaf för det hon rankar, An proviant är qvar i akterns skåp. Förlusten, som jag gjort, jag reparerar — Ny Blacka nästa år jag annonserar. Det nya året träder fram i tiden Och öppnar dörren till sitt magasin; Då kommer det, o syn! i snöhvitt siden, På skådebanan fram en ny kusin, Och mången trodde sig på stund förvriden, När han fick läsa med en häpen min, Att det var Biackan, som i nya ljuset Nu trädde fram så renad utur gruset. Det var ej mer den gamla tröga Tanten, Som nyss man bedt att dra för den och den. Nej, det var dem snutfagra dilettanten: Hoz hade skepat sig till Musers vän. Så, tänkte hon, jag väl skall locka slanten Ur mången Wermlands byxsäck om igen. Och fastän litet dum i politiken, Jag frestar på: han skall nog dra, den spiken. Så trad hon fram, prydd med en Wingårds-ranka, Och förd af gamle Riddarn. Med dess lans Framför gick Olof, väpnaren, och kanka, Att täget månde ha sin rätta glans. Så tiden flöt, och ingen minsta tanka I Blackans eget hufvud ännu fanns, Meo uppå Näset blir hon väl orakel Uti de Subskribenters kritibakel. -— oo