Aftonbladet – 11 april 1839, sida 1

TN eo FATTIGVÅRDSKOMMITTEN. Kommunalstyrelse. Bland andra goda ting, med hvilka fattigvårdskommitten, enligt sin köga instruktion bör rikta vårt land, är äfven en kommunalstyrelse. Denna är nu färdig; det vill säga kommitten har gifvit den sin personal; att bestämma dess göromål, blir er sednare sak, hvilken kommilten, efter berättelse, lärer ämna utföra pa det sättet, att kommitten, under fortsättningen al sina arbeten och i mån som något bestyr till uträttande förekommer, pålägger kommunalstyrelsen hvad kommitten tycker den kunna fördraga. Utan att biträda den åsigt, som af kommitten fordrar ett så vidsträckt och för dess hufvudbestämmelse främmande arbete, som stiftandet af en kommunaliag, anse vi dock den frågan kunna till närmare eftersinnande framställas, huruvida den ordning, i hvilken kommitten här förfarit, är den tjenligaste. Innan man diskuterar ens möjligheten af en kommunalstyrelse, tycks man böra först hafva för sig bestämt, hvad en kommunalstyrelse är. Sjellva ordet säger oss väl redan, att den enTligt härledningen innefattar, att kommunen skall bestyra sina egna angelägenheter, genom sig sjelf; således vet man redan på förhand, att kommunen sjelf skall utse sin egen styrelse, och har sålunda de tvenne ting i det närmsta gifna, hvilka nu en god tid brytt kommitten och dess, afdelning; man är med ett ord kommen till den punkt, att kommunen skall välja sig en styrelse, så vida den ej önskar gå man ur huse för hvarje liten angelägenhet. Men innan man nu skrider till detta val, hvilket kommitten redan gjort, vore det kanske rådligt, för hvar och en, som sätter sig i kommunens ställe, att först afgöra hvad en kommun i vårt land är. Dervid kommer man troligen till den upptäckten, att vi hafva flera arter kommuner ; nägra territoriala andra icke; några enkla, andra sammansatta af flera mindre. Grunden till denna indelning äro de olika arter af bestyr eller angelägenheter, som för ett större eller mindre antal menniskor äro gemensamma, och der stöter map således mycket naturligt på nödvändigheten att först utreda den frågan hvilka bestyr äro kommunala? Under det man tänker på svaret till denna fråga, lärer det ej undgå uppmärksamheten, att en hel hop angelägenheter i vårt samhälle bestyras af den centrala, eller regeringsmyndighetens organer; man får således här det preliminära besväret, att noga skilja de kommunala och de centrala bestyren. Denna sysselsättning skall vidare leda till den reflexion, att de kommunzla och centrala auktoriteterna komma i en ständig och nära beröring med hvarandra, samt att gränsen mellan deras territorier, lik alla andra moraliska gränser, ej kan så skarpt uppdragas; deraf en anledning att, så vidt görligt är, bestämma de centrala och kommunala auktoriteternas inbördes förhållande. Har man lyckats häruti, så har man under tiden fått de kommunala bestyren på ett bräde, och fråga blir då ännu icke om personerna, utan om sättet, pu hvilket alla dessa olika och olikartade bestyr skulle kunna för kommunens räkning bäst utföras, så att dervid ingenting, eller å hvardera sidan så litet som möjligt, af på ena sidan enheten, med den deraf beroende skyndsamheten. och kraften, samt å den andra kommunens myndighet, eller, om vi så få säga, sjelfverksamhet uppoffras. Denna knut är nära nog den svåraste; den innefattar nemligen bestämmandet af förhållandet mellan kommunens styrelse och dess medlemmar. Efter dessa bestyr och dessa förhållanden borde kanske personalen rättas. Härjemte bör man icke glömma, alt ett hufvudändamål med kommunalstyrelsen just är, att en del af de ärenden, som nu, i brist af sådana inrättningar, i första instansen besörjas genom kronans embetsmän, må kunna öfverflyttas till folket sjelf. Detta ögnamärke borde så mycket mindre lemnas ur sigte såsom hufvudsak, då det egentligen endast är i detta hänseende, som kommunalstyrelsen behöfver vara autoriserad af statsmakterna. En hop mera enskilda bestyr och tillfälliga uppdrag kan hvarje ort redan förut låta bestyra, på sätt den bäst behagar. Ett annat skäl att se på denna omständighet är ock den öfverhopande mängd, hvartill ärenderna under de sednare åren ökats vid Jlänoctvralea.