Aftonbladet – 10 april 1839, sida 2

nade kabinettet afgifvit till Konungen en skriftlig uppsats på de styrelsegrundsatser och iåtgärder, hvilkas antagande skulle utgöra vilköret för deras inträdande. Detta har man kallat att vilja föreskrifva Konungen lagar och förödmjuka honom. Det förtjenar likväl eftersinnas, om det icke är vida mera ädelt och hederligt gjordt, att. sålunda handla efter vissa bestämda grundsatser, från hvilka man icke vill vika, och hellre sjelf afstå ifrån makten, om de ej antsgas, än att, såsom rådgifvare på flera andra ställen, uti sysslan endast betrakta brödstycket eller rangen och anseendet, hvilket man gerna vill åtkomma på hvad vilkor som helst, och en gång i besittning deraf, framförallt föresätter sig att behålla till döddagar, utan afseende på omdet ena eller andra systemet dervid skall följas. Vi påminna oss härvid, huru författare, som annars gifva sig air af en stor moderation och justemilieu, i nyssnämnde yrkande gått mycket längre än vi. Ville icke t. ex. Argus år 1834, att lord Grey skulle taga skriftligt af Kungen i England i afseende på reformbillen, innan han inlät sig med honom. Så långt hafva Hrr Soult och Thiers icke gatt. De hafva endast velat göra det representativa och konstitutionella systemet till en verklighet. Minerva söker genom några påföljande tirader i sitt gårdagsnummer förlöjliga detta system, och sådant öfverensstämmer naturligtvis med hennes plan och position, som bjuder henne att försvara Camarillastyrelser och absolutism i hvad skepnad som helst, hvarföre hon ock sucessift uppträdt såsom en trogen kämpe för Don Miguels intressen i Portugal, Don Carloss i Spanien m. m. Man kunde likväl med ett exempel från vårt eget land hänskjuta till hennes besvarande, huruvida icke ett bestämdt inflytande af lagbundna och ansvarige ministrar stundom kunde hafva sin nytta med sig, och, för att taga det som är närmast till bands, välja vi blott ett ur det nu nyligen så mycket ventilerade ämnet om 4812 års politik. Tror då t. ex. Minerva verkligen, att om vi år 4842 haft en minister, som förut uppgjort sina vilkor i enlighet med nationens pluralitets intressen och önskningar, och som utöfvat makten i konungens namn, under ansvarighet inför representationen — tror verkligen Minerva, att i sådant fall alliansen med Ryssland, i ett ögonblick, som vardet mest kritiska för denna sednare makts bestånd, och då den varit beredd att gå in påhvad som helst, hade blifvit afslutad, utan att, såsom vilkor för Sverges biträde, den ringaste uppoffring från Ryska sidan till den Svenska kronans eller statsverkets fördel blifvit på förhand betingad. Sådant ligger väl inom möjlighetens gräns, men vi tro det åtminstone icke. Åtskilliga andra exempel skulle kunna citeras, både i den yttre och inre politiken, men exempla sunt odiosa, säger ordspråket, och det må derföre vara nog med det anförda. Hela vådan af den nuvarande krisen i Frankrike och den fruktan för en revolution, och deraf framkallas, härrör för öfrigt endast och allenast ifrån regentens obenägenhet att gå in vå den ofvannämnde grundsatsen. I samma stund hon det gjorde, så hörde naturligtvis hela den delen af kammaren, som disponeras af hofvet, till ministerens parti, och alla bekymmer voro då med ens lugnade. ee E— Ibland de många postdasgliga underrättelser