Aftonbladet – 9 april 1839, sida 2

SAMHÄLLETS IDEALER. (Slut fr. gärdagsbl.) Om Författaren i det föregående anslagit strängar, som allmänt ljuda till ackord, frukta vi deremot, att han i nedan intagna stycke, som följer omedelbart på det föregående, stöter emot alla hittills antagna begrepp om en regerings förbindelser. Förf. yttrar nemligen om den nyss förut omtalade striden emellan dem, som försvara alla de uppoffringar utan motsvarande fördelar, som häfden pålaggt medborgarne och dem, som vilja återföra staten till dess naturliga enkelhet, eller, såsom författaren uttrycker det, ckampen emellan det gamla och det nya. Denna opposition emot institutionerna, eller, som är detsamma, oppositionen emot den i Europa gällande historiska eller organiska statsförfattningen, måste icke sammanblandas med oppositionen emot styrelsen. Såsom man icke kan klandra någon styrelse för annat, än att den icke följer statsförfattningen, icke uppfattar dess anda och icke tillämpar den i ett konseqvent system, kan den sednare oppositionen i sjelfva verket ingenting annat vilja, än bevara statsförfattningen, under det den förra oppositionen vill störta eller undergräfva den. Den ena oppositionen är stående och fortvarar så länge, som statsförfattningen varar; men den andra är omyexlande, emedan den följer regeringens särskilta åtgärder. Man har kallat den förra oppositionen liberalism, emedan dess närvarande riktning går ut på att göra statsförfattningen friare; men en styrelse måste hvarken vara liberal eller anti-liberal; den får ej vara något annat än konstitutionel. Den har sin instruktion, och det är endast den, som den mäste följa, men icke egna spekulationer öfver den bästa statsförfattningen. Den, som klandrar styrelsen, för det den icke är liberal, har ej gjort begreppet för sig i denna fråga klart. Allmänheten inser ej denna vigtiga skilnad, och foreställer sig vanligen, att klandret emot styrelsen är detsamma, som klandret emot statsförfattningen, eller tvertom. Ja, man finner äfven personer med högre bildning, som säga sig höra till oppositionen, och icke veta, till hvilken af oppositionerne de höra. ) Genom denna sammanblandning uppstår mycken oreda i diskussionerne och i partiernes ställning till hvarandra. Mängen har blifvit bögt klandrad för affall och öfvergång ifrån styrelse-oppositionen, då denna likväl ej han angå något annat än bestämda åtgärder; och således något affall ifrån den ej kan komma i fråga. Endast rörande konstitutionens ändamålsenlighet kan man förändra sin mening; d. ä. ifrån att vara kopstitutionelt sinnad blifva liberal, eller tvertom. Man kan visserligen ej bhbafva något emot att förf. skiljer emellan opposition motstatsförfattningen och opposition mot styrelsen, åtminstone hvad teorien angår. Ingen har oftare än vi erfarit sanningen af förf:s anmärkning, att de, som påtagit sig att skrifva för styrelsen och mot oppositionen, sällan förmått skilja styrelsen och institutionerna. Ifur ofta har det t. ex. ej händt, att de besvarat en anmärkning mot styrelsen med ett lir var för institutionerna och tvertom en anmärkning mot dessa med en apologi för styrelsen och enkannerligen för konungens person! Långt ifrån att, lika med Hr A—dh, söka försvara tillvitelser för illiberalism med den invändning, att styrelsen blott ägde hålla sig till konstitutionen, hafva de tvertom skrifvit långa krior öfver föråldrade, aldrig antagna eller aflysta samhällsteorier och grundat styrelsens försvar och beröm just på återgången till det gamla och inkonstitutionella; sjelfva regeringens organ Statstidningen har mer än ofta betedt sig så förvändt, att hon, alla andra exetcpel att förtiga, sökt stärka devouementet genom ett ideligt predikande af den bourbonska eller heliga alliansens stränga legitimism, enligt hvilken likväl den närvarande dynastien, tvertemot konstitutionens lydelse, skulle varit att anse endast som en usurpator, och huru troget hafva icke Minerva och andra goda tidningar länge sedan ) Äfven de, som hafva uppträdt emot oppositionen i vårt land, hafva ej gjort sig reda för, emot hvilken opposition -de hafva att strida, hvadan man ser dem sväfva in på båda fälten, och ä Fr 2