Aftonbladet – 8 april 1839, sida 4

Af trycket har utkommit: Tredje Samlingen af SCHLEIERMACHERS PREDIKNINGAR, OÖfversatta ef N. Ignell. Första Samlingen kostar by. 4: 24; Andra Saml 4: 40: Tredje Saml.: 4: 28 Banko. . I 2 5 af allmän Eklesiastik-Tidning för 1836 läses en Recension af dessa predikningar, der det bland annat heter: aSåsom Philosoph, Theolog och Homilet eger Schleiermacher ett vidtfrejdadt namn. Han var en man af utmärkta själsgåfvor, bland hvilka dock hans ovanliga skarpsinnigbet bör sättas i främsta rummet. Tankestyrka och tankeredighet äro företrädesvis de egenskaper, hvilka återfinnas i alla hans skrifter. På dialektikens och kritikens område står han af få upphunnenr. Inom detta område ligga ock de förnämsta förtjensterna i hans vetenskapliga arbeten. Men han egde derjemte en lika varm som djup religiositet. Denna förde honom till Theologiens studium och gaf honom en hög plats bland vårt tidehvarfs yppersta predikanter. De, hvilka haft den lyckan att höra honom som andlig talare, skildra honom begåfvad med ovanlig förmåga att i ton och framställningssätt lämpa sig efter sitt ämne, gifva klarhet äfven åt det mer svårfattlisa, oafbrutet fista och leda åhörarnes uppmärksamhet, samt genom förståndet kraftfullt och allvarligt tala till känslan. Härom viltna ock hans tryckta predikningar, ehuru kan hända icke i samma grad, som det lefvande föredraget. — ; Äfven i Aftonbladet, MZ 46 och 47 för den 22 och 23 November 1836, hafva dessa Predikningar blifvit recenserade. Der heter det: aMen den högsta och framför alla sig utmärkande egenskapen hes dessa predikningar är den, att de äro praktiskt christliga, en lefvande utgjutelse af sin författares inre, ett troget aftryck af hans härre andeliga erfarenhet. — Då han beskrifver en christen, söker han inga färger eller tillsatser från verldsliga visbhetsläror, icke heller hemtar han sina bevekelsegrunder från grafven och döden, från nöden, sorgen och menskliga lidandet, för att åstadkomma ögonblickets rörelse. Återlösaren är den bild, vid hvilken han fästat sig. — Med hela sin själ fattad af den stora tanken, att cGud verkligen var i Christo, till att försona verlden med sig sjelf,, och att det icke gifves någon annan ande, än Guds ande, som, utgjuten i våra hjertan, kan ropa: Abba Käre Fader! — framställer han hvarje ord af Återlösaren såsom en outöslig källa och hans rikes härlighet och seger såsom Christendomens A och O, begynnelse och ända.