Aftonbladet – 8 april 1839, sida 2

nn VV) TT OO taga i saken; ty det kan väl, af det gamla, icke endast vara gamla, murkna stat-foriuer, de vilja bibehålla? seden jan SAMHÄLLETS IDEALER. Under denna öfverskrift meddeias i första häftet af tidskriften Blandade Ämnena en uppsats af Biskop Agardh, om hvilken vi vid anmälan af detta häfte yttrade, att den var ett fint politiskt stycke. Besagde uppsats är bestämd att fortsättas i nästa häfte, och som hos många vissa dubia vid dess läsning uppstått, anse vi lämpligast att framställa dem medan författaren pauserar, och sålunda bereda honum tillfälle att, om han så för godt finner, i en sednare afdelning förtydliga det, som tilläfventyrs ej blifvit med nog omsorg uttryckt i den förra. Redan sjelfva öfverskriften antyder, att ifrågavarande uppsats innefattar något af dessa filosofiska reverier öfver samhället och staten, som äro så angenäma för författaren och, så vida denne är sitt ämne vuxen, äfven för läsaren. Så forbåller det sig äfven, och man skall i denna uppsats återfinna samma blandning af beräkning och poesi, som i allmänhet utmärker Hr Biskop Agardhs skrifter. Den är ock i sanning att lyckönska, som, ostörd af det faktiska samhällets, den faktiska statens betryck, kan egna sig åt ett kontemplativt lif i den ideella. En högre och herrligare skapelse gifves icke, än samhället idealiseradt, en skönare och böjligare materia erbjuder sig aldrig till bearbetning, än menniskan, som med tusende anlag och tusende önskningar fogar sig efter detta samhälle, som är dess typ, och oupphörligt säger till tänkaren: askapa mig ett samhälle efter mitt beläte. Till denna skapelse miste man begifva sig med ett rent hjerta, med ett från alla biafsigter rendt uppsåt; ty alt böja samhället efter individuella beräkningar, är alt vildföra menskligheten, som i detta samhälle söker ett trefligt och beqvämligt hems. Och likväl är frestelsen till ett sådant våldförande, i detta land och i detta ögonblick, större än någonsin. Icke nog att samhället de facto är så himmelsvidt skildt från samhället såsom ideal, ett mäktigt individuell intresse, understödt af flera mindre ställer sig äfven i vägen mot hvarje reform, för hvilken principen af ett ideelt samhölle ligger tll grund. Ouppbörligt svigta likväl dessa individueila intressen för det större allmänna, och det sednate förstärker sig dagligen med förlusterna från det förra. Regeringen , som tusende gånger i ord cch handling, förklarat sig för adet beståendea, anses ock derföre som det individuella intressets repre sentant, och dess nysenämnda grund:ats sisom hindret för sambällets närmande till sitt ideal: Regeringen sjelf såsom det ideella 10t2essets materiella motstindare. Mot regerincec, mot dess grundsatser, och, så vidt dessa dermed äro införlifvade, mot dess personal riktar sig derföre i första rummet det allmänna intwessets angrepp mot det individuella eiter enskilda, samt ej förr än i det andra met instutuiionerna eller sarohällsformen. Detta är den naturliga ordningen för kemmende stärders reformarbete, så vida de afse någon rklig förbättring i samhällets belägenhet; det utslakar äfven den plan, reflormernas motstandare måste följa. De miste söka att omvändt led a första angreppet mot institutionerna, för att bakom dessa sega förskausningar skydda de indisviduella intressenas Lhufvudstyrka, regericcgn. Den-na ufgör det lefvande försvaret och kon länge skydda institutionerna med alla deri nedlagda missbruk, hvaremot dessa döda institutioner omöjligen kunna sätta sig till motvörr. Den derföre, som kan öfvertyga folket, att orsaken till det onda, hvaraf det trycker, ligger hos regeringen, utan ensamt hos institut pa, hos de döda bokstäfverna, den har i och med detsamma tryggat båda två mot reformer. tt sådant försök att vända klendret från regerina gen och mot institutionerna, är wis i iCke nytt; ty mångfaldiga gånger bafva reverinsens organer vid riksdagarne, i tal och tryck, sökt öfvertala allmänheten till den tran, att regeringens händer voro bhundra,e och lylika yttranden har man äfven flera gånger unnit framställda i Statstidningen. Men bland illa sätt att förföra opinionen till en sådan tro, 1 uNe